Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rande och svårtillgänglig på ett sätt som inte
alltid var lockande. Dess konstfulla kvaliteter
var mera påfallande än dess konstnärliga var
omedelbart övertygande. ”Främling i eget
landskap” är därför en grandios överraskning. De
artistiska omsorgerna som säkert har varit
oerhörda har resulterat i en stor fin enkelhet,
en expressivitet som inte skränar, en intensitet
som inte väser.
Med ett lugn som man gärna vill kalla
home-riskt — och under eller över detta lugn en
latent men balanserad oro som man med en
lika ungefärlig term kunde kalla lucretiansk —
skisserar hon sitt landskap i den stora centrala
diktsviten ”Staden”. Eller snarare: hon låter
läsaren följa de glidande scenerna i en lyrisk
film, där världen pulserar lätt sordinerad av
”tankarnas lätta kalkyler”. Den klassiska
hexametern med dess karaktär av ritt har hon
modifierat och naturaliserat så att den inte illa
liknar ett segelflygplans mjuka glidflykt.
Dikten börjar på skenbart klassisk, elegisk mark
(under de susande grenar), en kyrkogård, men
inte långt från en lekplats där ”det sista barnet
har tagit sin hink och pladdrande lämnat sin
sandhög”, och inte långt från gatan ”där
staden skär som en kniv”. Spårvagnar skymta
(och kanske döden genom järnskrot) — ”i en
tidnings svarta notiser läser du namnen
förstrött” —
ett ögonblick känner du fläkten
av iskalla valv, en dörr slås igen bakom dig,
i kampen att hålla tillbaka, i rädslan som inte ens
smärtan
kan hjälpa dig från ser du sakta din omvärld utplånas,
dina älskades ögon i en rad av små lysande lampor —
Så följer oss månen en stund, dörrarna stängas
hermetiskt, bilder ur det förflutna projicieras,
och medan rytmen stramas åt gör tanken en
”lätt kalkyl” över födelsens tema med den
hänsynslösa bilden av ett urverk som börjar att
ticka. Så slår stadens klockor äinnu ett slag för
sömnen och drömmen och familjen — ett
hedrande samliv: ”röd pelargonium blommar vid
fönsterblecket.” (Ironi är inte något
framträdande uttrycksmedel hos Ingeborg Erixson
men här glider filmremsan milt och fint genom
det nålsöga som ingen patetisk kamel kan
passera.) Småningom vaknar ögonen för broarna
och vattnen med ”de mönjerött lysande
skroven”, ett kärlekspar skymtar, men lövverket
mörknar, och perspektivet blir ett
grodperspektiv och föder en längtan efter ”en djupare
insyn än den som ögonen visat bedrägligt”.
Den som går framåt bär rörelsen ännu inom sig,
dagen var grå men praktfull kan solnedgången
överraska ännu, den kan rita reflexer på taken,
tända ett fönster på nytt och lägga de lätta molnens
ljus över vattnet långt efter ljuset försvunnit,
från en rörelse här i ett inre till en byggnad i mörkrets
hjärta
buret av osynlig murslev.
Diktsviten har en avslutning, vars placering
kan förefalla egendomlig innan man studerat
boken i dess helhet. Meditationen över den
döde har ju inget omedelbart samband med
”Stadens” elegier, men mot bakgrunden av den
speciella biologiska allbesjälning och
kosmologiska mystik som är genomgående i flera av
dikterna är det lättare att finna avslutningen
meningsfull. I ”Getsemane” heter det:
inne djupt i grunden
också i stenen finns en kraft som bunden
talar ibland, liksom en stad om kvällen
svettas sin värme ut och hårt drar fällen
av mörker kring sig
Nästan samma uttryckssätt som här användes
också i meditationen över den döde, där det
dels talas om husens ögonhålor som sakta
värmes upp och om livsvägen som bryter ut ur
huset, dels om den dödes kropp som värmen
lämnar. Ingeborg Erixson har funnit —
förefaller det — en hållpunkt, ett slags harmoni i
tanken på tillvaron som en oändlig serie av
organiska helheter.
I denna hennes värld av idel organismer —
vars myllrande mångfald livligt åskådliggöres
i den dikt som börjar ”Bara jag lyssnar och
ser och håller ut handen / slår livet emot mig”
— blir det onda liktydigt med den stumma
tomhet som aldrig kan fatta en annans
förnimmelse, ”aldrig känna i blodet dess
skälvande gång emot hjärtat”. Människans problem
blir alltså framför allt relationens problem.
Inte bara faran att bli ensam, ”kontaktlös”,
utan faran att bli ”främling i eget landskap”:
Om värmen har lämnat dig
sjunger ej ljuset mera,
havet brusar ej mera oändligt
och tingen ha gömt sig.
Sitt monumentalaste men inte klaraste
uttryck får dessa tankegångar i den sällsamma
dikten ”Getsemane”, där det gudomliga anas i
blodet, i stenen, i staden och landskapet. Efter
nästan omärkliga allusioner på uppståndelsen
och stenen som vältrades för graven i klippan,
som parallelliseras med alltings återkomst i
naturen och ”stenens orubblighet omkring oss
själva” följer ett credo:
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
