Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ingen gravplats
kan stänga in det innersta, ej tanken följa
där världarna som dammstoft överskölja
oändlighetens gata, genom mörka kroppar
strålad i känslan ut, i mjuka fingertoppar.
Den kosmiska mystiken (om man kan kalla
det så) är kanske inte någon tröst för alla
hjärtan, men den stora rena tonen i denna dikt —
i många av dessa dikter — är obestridlig. Och
inte utan en ringa häpnad kan en gammal
mo-dernismbevarare iaktta att Ingeborg Erixson
inte förlorar ett uns av sin modernitets finess
genom sin överlägsna händighet med rim och
jämförelsevis regelbundna rytmer.
Åke Janzon
ENSKILDS PÅFUND
Bo Setterlind: Hjärtat och trafiken. Sista
dikter. Bonniers 1951. 7:75.
”Fisken har icke ekorrpäls. Det skulle se
underligt ut.” Inför den sublima common sense
som denna Setterlinds lustiga reflexion
utstrålar böjer man sig ödmjukt, men under
läsningen av ”Sista dikter” finner man till sin
förskräckelse att av alla tankar denna lätt
föder andra nästan lika djupa, exempelvis: Det
unga helgonet kanoniserar inte sig själv. Det
skulle se underligt ut. Men Setterlind drar sig
inte för att (i all fromhet) invadera
kyrkohistoriens marginaler. Han kan utan att
beakta medpassagerares roade uppsyn signera ett
meddelande ”Setterlind Franciscus”:
I morgon kommer den helige själv,
solfångaren som samlar barnen kring sig och talar till
dem,
sångaren som ser
att människan är en himmelsk människa,
att stränga tanken den solklara
är en fågel likaväl som en jordisk trakt
den där längtar efter sitt himmelska ursprung.
Det är som när en sträng darrar i himlen.
Nå, med dylika naivistiska visitkort har Bo
Setterlind länge irriterat både beundrare och
belackare. Det vore nästan barnsligt att vänta
att han skulle ”bättra sig”. Helgonet lägger
inte sin gloria på hyllan i tamburen. Det skulle
se för naturligt ut.
Den ovan citerade strofen innehåller
åtskilligt av intresse. Överraskande är kanske den
livliga uppskattningen av den solklara tanken.
Poeten förefaller inte att tillhöra dess allra
ivrigaste drabanter och utövare, men det gäller
att förstå honom rätt: tanken är en fågel som
längtar efter sitt himmelska ursprung. Logiken
och de tomma begreppen har inte hans kärlek.
Det finns ju också, som han med skärpa
noterar, alltför många ”skelett som promenera”.
Man kan hysa en växlande aktning eller
tolerans mot denna inställning, men man kan inte
undgå att ganska ofta i ”Sista dikter” beklaga
frånvaron av en smula tankestruktur, av
fastare benbyggnad. Även den som är svag för
”flyktig beröring vid himmelska båtar” eller
rentav kan överväldigas av det ”skimmerguld”
som fiskaren lyfter med sina åror från vattnet,
stegrar sig en smula inför en dikt som ”Allt
vad du strävar till”, där varannan passage är
ett poänglöst mirakel av kvalificerad
konstighet. Man kan säga till diktens förtjänst (och
litet i diktens anda) att den har lungor och
andas, men andedräkten har en svag doft av
charlatanerie. Samma avigsida av myntet med
helgonets bild visar sig också i flera av de
dikter som är sammanförda under rubriken ”Korn
åt sparvarna”, där åtminstone nummer 4 och
5 reverenter talat är rena larvet.
Om man lämnar dessa dessbättre
någorlunda glest förekommande pietetsfullt bevarade
missfoster åt sitt öde utan att förlora humöret,
hittar man lätt några av de finaste dikter
Setterlind skrivit. Dit hör möjligen de en aning
spöklika men impressionistiskt uttrycksfulla
folklivsbilderna ”Orfeus i Tivoli” och
”Lördagsafton”, som dock knappast ger mottagaren
belägg för sångarens åsikt att ”människan är
en himmelsk människa”. Men med denna sats
—■ som i likhet med några av dikterna har en
svag färgton lånad från Almqvists palett —
som utgångspunkt blir lätt den individuella
människans kvaliteter jämförelsevis likgiltiga.
Individen tycks avlocka Setterlind endast ett
blygsamt intresse. Hans människor (som
egentligen bara förekommer som staffage) beter sig
och ser ut och befolkar i största allmänhet
jorden, men de avspeglar inte precis själarnas
mångfald. Han kan själv synas vara den mest
outrerade av egocentriker. Men är han det?
Han uppfattar sig nog snarare som genius än
som individ. Och ofta visar han sina finaste
poetegenskaper när han låter de små
människorna vila i frid och intar en kinesisk attityd,
i vilken hans påfund kommer till sin rätt i
snabba skisser där de himmelska perspektiven
är frigjorda från människobetonad och
hel-gonmantlad profetaktighet. Till de mera
fulländade poemerna i ”Sista dikter” hör de fyra
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
