Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som heter ”Doppingen”, ”Snigeln”,
”Duvorna” och ”Fjärilen”. Särskilt den första och
den sista är beundransvärda i sin grace, sin
friskhet och fyndighet — man kunde gott
tänka sig att även en mästare frän perioden
Tang med ledning av så fina lärospån hade
kunnat se ett ämne till en lysande poet i Bo
Setterlind.
”Sista dikter” — man får hoppas att titeln
endast är ett av dessa fromma och djupt
allvarliga skämt som möjligen är oundgängliga i en
enskilds egen svåra kanoniseringsprocess.
Åke Janzon
ÄREMINNE ÖVER EN FAR
Ivar Lo-Johansson: Analfabeten. En
berättelse från min ungdom. Bonniers
1951. 16:—.
”Han var en aristokrat, hela hans väsen
ägde en förunderlig finhet.” Så har Ivar
Lo-Johansson en gång för länge sedan
karakteriserat sin far, och nu har han byggt ut
minnesbilden till en bok, som troligen kommer att
räknas till hans klokaste, måttfullaste och
djupast upplevda. ”En berättelse från min
ungdom” står det på titelbladet och ”självbiografi”
heter det i förteckningen över hans skrifter.
Bland de sinsemellan fristående tavlor och
episoder, som här radas upp utan annat
sammanhang än det familj ehistoriska och
memoarmässiga och som ofta antar parentetisk form,
finns det flera, där författaren inte bara är
ständigt närvarande observatör utan också
mittfigur eller huvudperson. Historien om den
självbyggda ballongen, som vägrar att höja sig
i skyn, hör dit — symbolen för de stäckade
ungdomsdrömmarna. Den får sitt komplement
i de vuxna ballongseglarna, som till sist tvingas
ner på jorden, även de, därtill på orätt plats!
Ett annat av dessa kapitel handlar om
små-brukarynglingens okuvliga läslust, som i
föräldrarnas ögon var något skamligt och drev
ut honom i vindstrappans och rävlyans trista
gömslen. Särskilt ”tagande” är skildringen av
hans svärmiska relationer till storskogen, som
gjorde honom till diktare och individualist och
som i hans uppjagade pubertetsfantasi antog
kvinnlig gestalt. Den inre konflikten mellan
nyväckt sinnlighet och själens trängtan mot
högre rymder höll på att spränga honom som
så många andra rikt utrustade unga män; vad
han berättar härom, om hur skogsbranden gav
honom tillfälle att avnjuta den medvetna
särartens, utstötthetens bittra sötma, utgör
betydelsefulla plus till bokens egentliga kärna. Ty
eljest får författaren ursäkta, att hans eget
ungdomsjag den här gången får stå tillbaka
för bilderna av fadern, och några av de rent
självbiografiska episoderna, exempelvis
jaktäventyret, arbetet hos tulpankungen, strejken,
är snarast matta och till men för en
komposition, som genomgående kunde ha varit
stramare. I dessa partier framträder också en
böjelse för att psykologisera, där Ivar
Lo-Johansson inte har sin styrka, en benägenhet att
tänj a ut och tugga om, som han bestämt borde
vakta sig för. Han är först och sist epiker, och
hans stil har aldrig varit mer korthugget
uttrycksfull, mer sammanbitet känslouppladdad
än i denna boks bästa delar.
Epikern har hos Ivar Lo-Johansson alltid
varit dubblerad med en indignerad
socialreporter, och naturligtvis finns denne med även
nu. Det är han som här har introducerat
egnahemsrörelsen i vår diktning, som har givit ett
jordtungt stycke av den konkreta verklighet,
den storhet och det elände som dolde sig bakom
den allbekanta affischens sockersöta idyll i
hägnet av smällande flaggduk och idel solsken.
Några droppar, fångade i förbiglidande
ögon-blicksvisioner, utvisar tillfyllest, hur detta lilla
strömdrag i emigrationens och
unionsupplös-ningens efterföljelse gick fram genom det
svenska folkhavet, hur det krävde sina troskyldiga
offer och hur det fick sin resignerade martyr
och anspråkslöse hjälte i en boren markröjare,
nyodlare och arbetsfanatiker som författarens
far. Ivar Lo-Johansson har skarp blick för
ränte- och amorteringsslaveriets förkrossande
bördor, för den istadiga
fattigmansindividua-lismens avigsidor och löjligheter, för den
tragikomiska stolthet, som förbjöd utarmade
egna-hemmare att någonsin bruka ett redskap, ett
dragdjur eller ett transportmedel gemensamt
och hellre lät dem förspilla sina sista krafter
och resurser. Han har berättat om allt detta
med samma melankoliska och ordknappa ironi
och med samma raska typiseringskonst som
om den så kallade Sakförarn, den intelligente
sangvinikern, som år ut och år in förgäves
försökte samla sina kamrater kring samfällda
aktioner i tecknet av den inbördes solidaritet
som är den proletära självhävdelsens första
och sista bud. Men varje förnuftig
kollektivåtgärd till allas bästa stötte på hånfullt,
förgrymmat motstånd; här gällde det ju att till
545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
