Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
igen bakom sin köksdörr och hör hur
supbröderna dunkar på varandra ute på
gårdsplanen, ser rusiga ansikten dyka upp och
försvinna, och ser till slut den farliga detalj, som
hon i åtta år sökt pressa ner i mörkret,
framträda i klar bild, detaljen, som bevisar att det
inte är Sivert utan hennes egen son som är
mördaren. Och mördaren flyr och flyr i sitt
eget inre, dels för de förföljare, som han anar,
och dels för en vetskap, som så småningom tar
form inom honom, vetskapen att hans brott
inte är det skott han en vild natt sände av i
fylla och blindo, utan att brottet är det som
han har gjort mot Sivert. ”Hur kan en
människa bli så förändrad” tänker han. Och han
börjar med smärtsam tydlighet att skönja, att
han har tagit ett människoliv på ett vida värre
sätt än han förut har kunnat tänka sig i sitt
slöa och outvecklade sinne.
Det har inte ofta hänt att recensenten har
fått lust att läsa om en recensionsbok — inte
ens någon av de allra bästa. Men med Irja
Browallius’ ”Vänd ryggen åt Sivert” hände det.
De tre huvudpersonerna är så fint studerade,
och särskilt i teckningen av Sivert finns det
en sådan rikedom av psykologiska detaljer, att
det blir en tvingande nödvändighet, att
kontrollera att ingenting har undsluppit
uppmärksamheten. — Irja Browallius vet hur en
människa känner det efter en stor livskatastrof, hur
allt yttre glider in i overklighet, hur allt blir
skuggkulisser, därför att människan själv har
flyttats över till en värld av erfarenheter, som
hon inte delar med någon annan. Hon känner
också till den skadades och misshandlades
vettlösa rädsla, — rädslan för människornas onda
oberäknelighet, rädsla för fria fältet där det
inte finns något gömställe, rädsla för det
grymma dagsljuset. Och hon känner till apatin, som
till slut kurar ihop sig, tyst och förkommen,
oförmögen till initiativ och oförmögen till
indignation.
Och det kommer troligtvis att finnas
människor som kommer att läsa om ”Vänd
ryggen åt Sivert” för att ostörda av den första
läsningens spänning få njuta av alla de utsökt
ciselerade detaljer, som bildar ramen kring
den dystra brottmålshistorien och som kanske
är orsaken till att denna egentligen aldrig blir
verkligt deprimerande. Skymningsdagrarna i
en fattig undantagsstuga, ett regnlandskap
inramat i en öppen dörr, en gammal kvinnas
rynkiga ansikte i ljuskretsen från en
fotogenlampa, som hon just håller på att tända —
sådant finns det på nästan varje sida. Det
spröda, torra ljudet, när käpparna i skälet på
en väv slår mot varandra, känslan av luftens
fuktighet mot en människas hud, lukten i ett
kök, där den kalla luften strömmar in och
möter spiselvärmen, — allt återgivet med ett
slags gedigenhetens finess, med en förmåga att
finna de på en gång rätta och vardagliga
orden, som går ganska långt utöver vad man är
van vid i svensk litteratur.
Den som vill veta någonting om den
moderna bondens liv, om RLF och JUF, om
mj ölkningstävlingar och bygdegårdar, den har
ingenting att hämta hos Irja Browallius utan
får vända sig till författare som Märta Leijon,
Per Olof Ekström och Anna Kajsa Hallgard.
Den som känner benägenhet att fråga sig hur
det kom sig att inte Sivert blev omhändertagen
av någon slags social kurator bör inte heller
läsa denna bok. Men den som vill ha en
konstnärligt lödig bok, som kan sättas på bokhyllan
och då och då tas ner och läsas om, den bör
skaffa sig ”Vänd ryggen åt Sivert”.
Elisabeth Tykesson
SOMRAR
Florence From: Juliväg. Bonniers 1951.
13:50.
Lise Drougge: Vind i mitt hår. Hökerbergs
1951. 9:50.
Två debuterande damer, som är varandra
tämligen olika, men har det gemensamt att
man av deras lite ojämna första romaner
framför allt kommer ihåg de utmärkt fångade
sommarstämningarna.
Florence From har en huvudperson som
vi ofta träffat på: mannen som är slut.
Handelsresanden Ven ten, som vi följer på några
dagars affärresa i Norrland, håller på att vika
sig under trycket från den värld han lever i.
Hans livsvilja fick en knäck när hustrun
övergav honom för en annan och sedan har han
själv tärt på den med hjälp av ett oroligt yrke
och många groggar. Krisen bryter ut när han
råkar få se sin f. d. fru på ett ställe längs
rese-routen, raseriet över att ha förlorat något han
ägt blir honom för starkt och han begår en
våldshandling, som visar att han kommit över
gränsen till sinnessjukdomen.
Men i Florence Froms bok är Ventens
galenskap och desperata dåd bara ett häftigt
utbrott av den sjuka som ”Juliväg” egentligen
547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
