Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
handlar om: begäret att äga och oviljan att
mista. Till synes ofarligare kommer symtomen
fram hos det kärlekspar, vars historia något
löst flätats in i Ventens, kärleken är ju också
ett ägande och målaren Ulfs ilska över en
lånad pannå och en glömd pipa är variationer
på samma tema som den stackars
handelsresanden får genomföra till den bittra finalen.
”Ta inte med dig nånting som är mitt”, ropar
Ulf till flickan när de skiljs.
Florence From vet var repor lättast uppstår,
både i billackeringar och i den självkänsla som
är vårt inre gyroskop. Hon berättar om det i
en lite faulknerskt flödande stil av det slag som
blivit ganska vanlig i svensk prosa. Som
antytt är boken en smula avigt komponerad, men
intresserar ändå genom originella
observationer — framför allt när den visar hur Ventens
förhållande till människor och ting förvandlats
till tomma formaliteter — och genom sin
levande skildring av svensk sommar sedd genom
bilrutan.
Lise Drougge berättar om en lugnare
sommar i ett halländskt fiskeläge, med badstrand,
utflykter och dansbanesvärmeri.
Orosmomentet är studentskan Inga, barnsköterska och
”familjemedlem” för sommaren hos familjen
Strömberg, där hon retar upp mamman, låter
småflickorna sköta sig själva men flirtar med
äldste sonen och rör om en smula i den yngres
oroliga pubertetssj äl, innan hon efter en liten
urladdning får packa och ta bussen hem igen.
Inga blir egentligen inte mycket mer än ett
par långa ben i shorts och en bunt medhavda
diktsamlingar och hennes kavaljer mest
motorcykel, solbränna och några ömma repliker som
mera verkar ”Kulla Gulla” och ”Fröken
Sprak-fåle” än läsning för personer över 16 år.
Roligare porträtt har författarinnan gjort av
herrskapet Stömberg, framför allt den muntert
egennyttiga frun, men den enda av personerna
hon ägnar verkligt intresse är Stellan,
tonåringen som ännu inte lyckats få styrsel på
sina handlingar och reda i sitt konturlösa
grubbel. Bilden av hans bekymmer kan ibland te
sig något överexponerad, men balanserar fint
mellan sårbarhet och tjurigt trots. Och olyckan
i att vilja det ena och göra det andra, att vara
på kant med hela världen och ändå gripas av
plötsliga och oförklarliga känslor av lycka och
överlägsen ensamhet visar sig Lise Drougge
både förstå och kunna skildra.
I början av boken finns några mycket
aurell-ska tonfall, framför allt metoden att placera
elliptiska satser som små stycken för sig själva,
t. ex.: ”Men denna Inga.” eller att börja ett
kapitel med den ensamma raden ”Hunden
tycker hon om”. Senare kommer det in
yvigare, mer sentimentala partier, som står det
stränga stilidealet mycket fjärran, men
upplevelsen och begäret att berätta har ofta varit
så starka att de slår igenom osäkerheten i
uttrycket och för detta får man ändå vara glad
i en tid som varit rik på välskrivna men
intetsägande böcker. ÅKE Runnquist
SCENINGÅNG
Karin Schultz: Sceningång. Wahlström &
Widstrand 1951. 11: 50.
Att slippa sugas in i den tunga
lämmelvand-ring som varje dag drar i väg till kontor och
arbetsplatser, att få tillfälle att växa och
utvecklas, att få lov att ge uttryck för sin personlighet,
detta är temat i Karin Schultz’ ”Sceningång”.
Och det är detta som är målet för den lilla krets
av ungdomar, som hennes bok handlar om. —
Det går dem mycket olika, dessa unga
människor, som står vid sitt livs första vägskäl,
representerat av det tvungna eller det frivilliga
yrkesvalet. Matematiksnillet Georg hamnar på
en kontorsstol i landsorten, arbetsmyran Rut
får ett stipendium och går vidare mot sin
licentiatexamen, skådespelargeniet Gunnar hoppar i
sjön som en sista utväg att slippa
charkuteri-butiken, den lilla teatereleven, vars talang
egentligen ligger på det erotiska planet, reser
glad och förnöjd till en filmskola i England.
Och det är egentligen bara den rara, moderliga
handarbetslärarinnan, som kommer till sin
absolut rätta plats när hon släpper
konstnärs-drömmarna och gifter sig med rektorn vid
folkhögskolan.
Karin Schultz’ debutroman är ytterligt
ojämn. Läsaren sliter sig mödosamt fram
genom de torra och sega partier, som handlar om
studenter och studentliv. Och får så i gengäld
åka karusell genom dem, som handlar om
teater och teaterfolk, och där replikerna
exploderar som smällkarameller och tokroligheterna
breder ut sig som moln av konfetti. —
Författarinnan serverar både banala visdomsord och
kloka, personligt färgade meditationer. Hon
skriver fint och med inlevelse om sådana saker
som utestängdhetens och isoleringens
pressande ångest, ungdomens blinda tafatthet och den
intellektuella berusningens överjordiska
klar
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
