Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
het. Men hon ger också pedagogiska vinkar,
som lägger dödens frost över varj e anspråk på
konstnärlighet, och hon använder sig frejdigt
av utslitna situationsklichéer. — Karin Schultz’
människoteckning är okonventionell i den
meningen, att den helt undviker hela den
djuppsykologiska apparat, som okritiskt använd
numera verkar så antikverad. Konventionell
däremot i den meningen att den tycks vara i någon
mån influerad av äldre svensk kvinnoroman,
årgång ungefär 1910. Den mest levande
figuren i boken är otvivelaktigt den plikttrogna,
charmlösa, snälla kemisten Rut Dahlén. Hon är
till alla delar inprickad med en hänsynslös
säkerhet — ett läshuvud utan ett uns av
vetenskaplig begåvning, en socialt intresserad ung
kvinna utan sinne för väsentligheter, en
beskäftig flicka utan verkligt vital godhet. Det är
bara när författarinnan antyder att Rut
Dah-léns oförmåga att fängsla männen har med
hennes yttre flärdlöshet att göra, med hennes
yllestrumpor och hennes förakt för
puderdosan, som man reagerar negativt. Ty nog finns
det opudrade näsor, som lägger männen
framför sina lätt korvade yllestrumpor.
Förtjänsterna i Karin Schultz’ debutbok
ligger mera på det mänskliga än på det
konstnärliga planet. Den har en obalanserad varmhj
ärtenhet och ett aggressivt rättspatos, den är
uttryck för en ohämmad längtan att hjälpa och
att ställa till rätta. Och den mynnar ut i en fin
och originell tanke. Tanken att bakom varje
konstnärlig och vetenskaplig prestation måste
stå många människors tysta, oförlösta,
vanmäktiga men levande längtan. ”Det är det som
gör livet så stort, att vi alla förmår göra en
insats, alldeles beroende av det som utåt
händer och sker med oss.” D. v. s. även om vi till
slut uppslukas av det stora lämmeltåget.
Elisabeth Tykesson
TIDEN OCH DEN LYCKLIGE
Valery Larbaud: Fermina Mårquez.
Översättning av Bengt Söderbergh.
Kokard-serien, Wahlström & Widstrand
1951. 10:75.
Det finns en lycka som är en grundläggande
beskaffenhet, en skänk av goda gudar eller
körtlar, och som ofta är en lycka trots allt: ett
tillstånd som inte påverkas av besvikelser och
motgångar. Det finns också en lycka som har
sin grund i beredskap mot livets fataliteter och
som är nära släkt med visheten. I det senare
fallet gäller, att vägen till lyckan är stenlagd
med orimliga krav. Den lycklige hyser inte
begär till stjärnorna, han nöjer sig med att
glädjas åt deras prakt; är han blind måste
man anta, att hans astrala behov kan
tillfredsställas av minnesbilder eller hörsägner. I svensk
samtidslitteratur representeras den första
typen framför allt av Gustav Sandgren, som har
förklarat att han är ”född med en okuvlig,
nästan konstant lyckokänsla”, den senare av
Rabbe Enckell, enligt vilken den ”verkliga”
lyckan — ”att bli medvetnare om sitt öde” —
sprider ett förvånat sken kring de dömda i
helvetet; också de nedskruvade kravens lycka
har sin okuvlighet, även om dess quand méme
inte är så lättuppnått som samhällsbevarande
ideologer brukar påstå.
Sedan finns det kombinationer och
korsningar av olika slag. Valery Larbaud, vars
författarskap utstrålar en sådan subtil och mättad
lyckokänsla, hör till dem. Det hjälper
naturligtvis inte att hänvisa till hans rikedom och
hans begåvning, som båda var så kraftigt
tilltagna att få moderna människor har kunnat
räkna med ett lika vidsträckt område för det
rimliga och tänkbara; gränserna fanns ju i
alla fall någonstans, och bortom dem
stjärnorna. Larbaud genomforskade noggrant och
vällustigt sina domäner men han garderade
sig också. Det fanns saker som straffade sig
och saker som låg utanför gränserna, och säga
vad man vill om helvetet: ju längre väg man
har dit, desto svårare är det att få en tydlig
överblick av sitt öde. Saligheten är visserligen
en sak för sig, också den salighet som är
konstitutionell lycka; den ger exakt samma
möjligheter som helvetet. Larbaud hade sannolikt
en ganska stor medfödd förmåga att ”iiber
allem leicht werden” (för att vränga Goethe),
och det är svårt att tänka sig honom helt
olycklig ens utan slott, resor, inkunabler och
vidunderliga kunskaper. Men den egentliga
okuvligheten är i hans fall en balansakt mellan
känsla och vishet. Orimligheterna fanns som
sagt, och straffen. Diktandet, som han inte
bedrev endast med maklighet utan också (som
Jean Paulhan har berättat) med en nästan
skrämmande lätthet, tycks i längden ha varit
svårt att förena med lyckan; småningom
koncentrerade han sig mer och mer på ”ce vice
impuni, la lecture”, en last som få torde ha
drivit till ett sådant raffinemang som han.
Också de metafysiska behoven måste offras för
trafiksäkerheten. Det är karakteristiskt att Lar-
549
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
