Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
baud en tid var starkt intresserad av Coventry
Patmore och hans "Unknown Eros”, liksom att
han lät huvudpersonen i den underbara
novellen ”Mon plus secret conseil...” meditera över
gudsmodern som tänkbart trosobjekt i
egenskap av ”kvinna, mor och ung flicka i en
person”. Det blev ingen lösning, men försöket
antyder hur vis, hur medveten han var: utan
sen-sualitet ingen frälsning.
Ty hans oändligt nyanserade upplevelse av
verkligheten var och måste i lyckans intresse
förbli sensuellt bestämd. Hans domän var
sådan; också som filolog, också som lärjunge till
den helige Hieronymus, ger han framför allt
ett intryck av sinnenas glädje. Men han var
inte heller omedveten om sensualistens eviga
ärkeorimlighet, som ju inte är stjärnorna utan
tiden. All lust vill evighet, dvs. tidlöshet, dvs.
nu: därav dess närhet till melankolin.
Lar-baud försökte övervinna denna släktskap, och
redan ur den synpunkten är hans alstring ett
utomordentligt uppslagsverk i levnadskonst.
En metod var det ständiga resandet, som för
den på Larbauds vis lyckosträvande är en
re-lativering av tidsupplevelsen (medan det för
den otillfredsställde ofta har motsatt uppgift):
relativering dels direkt, genom själva
förflyttningen i en annan dimension än tidens, dels
indirekt, genom de möjligheter att ny uppleva
tillstånd som återkomsten till oförändrade
miljöer kan ge. Men ännu viktigare är en annan
teknik: den som gäller minnesfunktionen. I
det avseendet kan Larbaud sägas förena Prousts
och Joyces synkroniseringsmetoder, utan deras
genialt fanatiska systematik men tillräckligt
effektivt för att han ibland ska kunna säga
”detta är åter närvarande” och ”detta sker
alltid och överallt” — och säga det samtidigt.
Det är karakteristiskt att han (till allt annat)
är Heroéts och Scéves moderna upptäckare;
att upptäcka är att förnimma aktualitet. Det
är ännu mera karakteristiskt, att hans
skönlitterära alstring nästan uteslutande handlar om
mycket unga människor; det som i och för sig
är närvarande, ”mognaden”, behöver inte
reproduceras.
”1 tjugo årsåldern gjorde vi misstaget att tro
att vi kände livet och kvinnorna. Men man
kan aldrig känna livet eller kvinnorna, överallt
möter man bara överraskningar och oavbrutna
följder av underverk.” Så heter det i ”Fermina
Mårquez”, Larbauds första prosabok som nu
— efter fyrtio års tillvaro som modern
klassiker — introducerar sin upphovsman på vårt
språk. Den lilla romanen är helt orefererbar,
skenbart händelselös och skenbart nyckfull i
anläggningen. Dess ämne är en rad situationer
ur en sentimental uppfostran, som inte leder
till desillusion utan till upptäckt av hur
oöverskådligt ljuvligt allt är. Hur kändes det före
denna upptäckt, hur gick det att leva då? Hur
ska den tillvaron införlivas med nuet? ”Om
j ag kunde lyssna så noga till tystnaden att j ag
plötsligt på andra sidan de försvunna åren
kunde höra ett avlägset sorl och röster och
steg...” Sorlet i den gamla internatskolans
klassrum, stegen i korridorerna, rösterna hos
de ”fräcka unga rucklare (mellan sexton och
nitton år)” som författaren hörde till.
Titelpersonen, den stolta och ljuva sextonåringen
som kommer långt bort ifrån och som alla
försöker närma sig i höviska eller
pubertetsmäs-sigt hårdkokta avsikter: den flicka som väl
finns i varje skola vid varje tid. Kring henne
den redan världsmannalike och självmedvetne
beundraren, hans store och hundlike
följeslagare (och faktotum), den förskrämde gossen
med sin hemliga och skamsna dyrkan, den
neurotiske plugghästen, de andra; slutligen
perspektivet mot en framtid då allt blev
annorlunda. Allmängiltigheten i detta material
är slående, trots att den kosmopolitiska
över-klasskolan — nästan hela världen mellan Siam
och Ecuador tycks vara representerad bland
eleverna — ohjälpligt hör till en sjunken värld.
Obeständighet och djupt allvar inför de egna
känslorna, osäkerhet och djärvhet, lek och
pa-tetik, oskuld och brutalitet, och ”de högtidliga
och naiva förtroenden som utväxlas mellan
pojkar och flickor i femtonårsåldern — och
sedan aldrig mera”: allt får sin exakta plats i
denna skildring av tillvaron före den stora
befrielsen. Hjälpmedlet är sensationsmönstrets
frilagda och rensade kontinuitet, ofta (som hos
Proust) väckt av en ådrad sten eller en vind
i skymningen. Larbauds anslag i ”Fermina
Mårquez” är kanske för lätt för att boken ska
kunna räknas till de ”stora”, trots den säkra
insikten och den artistiska perfektionen. Men
man kan räkna den till de mycket charmfulla.
Översättningen är bra, frånsett några
slarvfel i syntaxen. I ett förord karakteriseras
boken som ”sentimental på ett alltid ironiskt vis”,
vilket är överensstämmande med sanningen,
och som ”fylld av vemodsfull längtan tillbaka
till en förlorad tid”, vilket är missvisande. Den
lyckliges förhållande till tiden är inte banalt,
i varje fall inte på det sättet.
Bengt Holmqvist
550
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
