Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
SKALDEN OCH DE KLOKA
KVINNORNA
Eric Linklater: Trolleri med gamla ben.
Översättning av Aida Törnell.
Norstedts 1951. 12: 50.
Det kvinnligt veka i mänskosinn som en
garanti för fred och lycka, betydligt säkrare än
det manligt råa och äventyrslystna, är sens
moralen i Linklaters senaste fabel, en som
vanligt strålande rolig historia. Som alltid hos
honom framställs det kvinnligt veka som det i
själva verket överväldigande starka och
muntert överlägsna, en vision av frodiga, tappra
och fruktsamma kvintnor, fulla av tålamod och
sunt förnuft och mycket mer solidariska med
varann än med männen. De skimrar som
sagoprinsessor i månskenet eller vårsolen, men
männen upptäcker snart med en viss ängslan
att de har oväntat mycket ruter i sig och tar
hand om deras liv på ett högeffektivt sätt.
Eftersom det är en uppenbar saga Linklater
har skrivit den här gången och inte någon
modern sedesatir (annat än i ett par
utvikningar om jättarnas organisation av det
perfekta samhället), kan han dra de fulla
konsekvenserna av denna syn på kvinnan och låta
boken sluta med ett mirakel -—- fullständig fred.
Vi befinner oss nämligen i Skottland i de
dim-höljda år då vår tideräkning börjar, då
jättarna ännu levde kvar som enstaka
anakronismer och då trollformler kunde uppfinnas av
skalder och kloka kvinnor med förbluffande
effekt. Det är lättare att renodla den kvinnliga
toleransens och fredskärlekens seger i denna
atmosfär än i ett aldrig så godmodigt och
farsartat efterkrigs-Italien, som i ”Soldat Angelo”,
vars tema annars är precis detsamma.
Alldeles oblandad blir segern för övrigt inte
ens här. På den skotska skådebanan lyckas
det kvinnorna och skalden Albyn att skapa
fred, sedan de båda rivaliserande jättarna (vars
drag har en viss aktualitet) fått slå ihjäl
varann och de i kriget dödade människorna
återuppstått med trolldomens hjälp. Men denna
ovanligt sympatiska variant av den tredje
ståndpunkten gäller inte söder om gränsen. Där
slåss ännu britter mot inkräktande romare, och
i slutscenen drar Albyn bort från sitt rika
familjeliv — som de flesta av Linklaters
hjältar har han minst en hustru och en konkubin i
gång samtidigt och i bästa samförstånd — för
att än en gång få vandra fritt och få kriga.
Något roligt måste en karl få ha även i det
mest välordnade matriarkat, tycks Linklater
mena.
Att matriarkatet kan komma att uppvisa
även andra vrångsidor än en alltför stor brist
på slagsmål, eftersom kvinnor ju när allt
kommer omkring är människor även de, är ett
problem som Linklater inte tar hårt på. ”Den
värsta ragatan och det ilsknaste rivj ärnet i hela
Galloway” går med rask beslutsamhet och
dränker sig, sedan det proklamerats att
kärleken måste härska, med kvinnorna som
statsministrar. Därmed är den frågan ur världen.
Hos kvinnosläktet finns nämligen, med ovan
nämnda undantag, det som världen behöver
för att överleva: osjälvisk kärlek. Ty annars
skulle den ju inte finnas någonstans, och hur
skulle det då gå med världen? Det är den
allvarliga (ehuru utan tvivel diskutabla)
meningen med den uppsluppna historien om de
döda benen. — Så värst mycket diskuterat blir
det dock inte så länge man håller på med
berättelsen; man blir alltför väl underhållen av
dess dubbelbottnade ironi, dess insmickrande
politiska satir och dess speciellt linklaterska
märke av rå fars, av den sort som bönder och
medeltidsmänniskor älskar. Det är en ytterst
manlig bok, med sina glatt överdrivna
saftigheter om lik och kärlek och sin rörande tilltro
till Kvinnan Mamma, som ordnar allt. Som väl
är dock skriven av en mycket intelligent karl.
Kerstin Anér
MÄRKET T. J—N
Thorsten Jonsson: Synpunkter. Bonniers
1951. 14:—.
När en bok kommer ut i Sverige och kallas
essäsamling är det vanligen fråga om
någonting helt annat, inte om den direkta motsatsen
(hur den nu ser ut) men i stället om det
direkta hindret för den essäsamling i anda och
sanning som alltså inte föreligger: det är fråga
om en klippbok, ett slags monument över den
dagens gärning som står i essäistikens väg. En
sådan bok kan vara värdefull, för några tiotal
specialintresserade kan den vara innerligen
välkommen (det är outhärdligt med dessa högar
av utrivna kulturartiklar!) men ändå är den
på något sätt vemodig; innan den kom hade
man i alla fall hoppet kvar.
Thorsten Jonssons ”Synpunkter” väcker
inte vemod av den orsaken, eftersom alla
förhoppningar knäcktes så brutalt och så
oåter
551
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
