Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kalleligt redan för ett år sedan. Boken är ”i
stället för” på ett annat sätt än det resignerade.
Framför allt: den erinrar om att inte bara
diktaren Thorsten Jonsson utan också kritikern
T. J—n hade ting ogjorda som han skulle ha
kunnat göra bättre än någon annan.
”Synpunkter” är full av uppslag, som aldrig fick gå
den riktiga och svåra vägen från
tidningsartikeln till boken. Eftersom den är ett urval från
en oerhört verksam femårsperiod innehåller
den också saker som stilistiskt och
innehållsligt verkar rutinmässiga, t. o. m. maniererade
— perspektivfelet är uppenbart men
ofrånkomligt. Thorsten Jonsson skulle nog inte ha givit
ut en sådan klippbok själv; mein som det nu
är känner man inte bara vemod utan också
tacksamhet inför sammanfattningen.
Det finaste i boken är den stora essän om
Ludvig Nordström som novellist: en
beundransvärd översikt, lika konkret och balanserad
i helheten som i detaljerna. Var man än läser
i ”Synpunkter”, märker man hur mycket
Jonsson själv hade av den utrustning som han
finner hos Nordström: ”entusiastiskt sinne för
fakta, outtröttlig kombinationsförmåga och
pedagogisk talang, en lynnets generositet...”
Men allra tydligast märker man det i denna
breda och ändå knappa framställning av en
svårfångad författarindividualitet. Thorsten
Jonsson hade både verklighetsaptiten,
sinnrikheten och vidsynen.
Resten är journalistik. Utgivarna Sven
Bar-thel och Eyvind Johnson har starkt — och
med rätta — favoriserat introduktören och
porträttecknaren Thorsten Jonsson på
dagskri tikerns bekostnad; dels är omtryck av rena
bokanmälningar sällan motiverade, dels hade
journalisten T. J—n nog sin främsta styrka
på den resonerande presentationens område.
”Synpunkter” innehåller huvudsakligen
artiklar om utländsk litteratur — med tonvikt på
den anglosaxiska — och bland dem finns
flera som är förebildliga; så t.ex.
karakteristiken av Gertrude Steins insats. Jonsson var
en för våra förhållanden enastående kunnig
granskare av roman- och novellförfatteriets
tekniska sida. Han tog alltid sin utgångspunkt
i stilen, dialogen och kompositionen, och han
kom på det sättet till ovanligt säkra omdömen;
hans Dostojevskij-artiklar får sitt intresse just
av att de — för en gångs skull — bygger på
ett studium av berättarmetoden, inte av
förkunnelsen.
Å andra sidan var Thorsten Jonsson ibland
vida mindre subtil i det psykologiska. Hans
sinne för klarhet och reda frestade honom att
i en del besvärliga fall försumma det
konstruerande av sj älsmodeller, som något
våghalsigt brukar kallas förstående (och som
givetvis bara är en annan och lika viktig sida
av den analys som stilstudiet syftar till). Här
kunde han göra alltför enkla kombinationer.
Det låter kanske säga sig att T. S. Eliots
”politiskt-religiösa sympatier” hör till hans
svagheter, även om det verkar meningslöst att
isolera och fördöma en integrerande del av
hans ”väsen”. Men det blir chockerande när
Jonsson instämmer i Van Wyck Brooks’
vulgära jämförelse med ”Bostons fromma och
rojalistiska kulturtanter, vilka är mera brittiska
än engelsmännen själva”; om det ligger
någonting som helst i detta, så är det nog inte
mera än det minst viktiga i ett komplicerat
förhållande mellan erfarenhet och
auktoritetsbe-hov. Men det är inte osannolikt att Thorsten
Jonsson i sådana fall som detta skulle ha
modifierat sina synpunkter, om han hade haft
tillfälle till det. Bland annat av den orsaken
vore en detalj kritik av hans postuma bok
något missriktad.
Till slut: ”Synpunkter” är självfallet en
briljant skriven bok. Kritikern T. J—n hade en
stil som i sin förening av naturlighet och
skärpa överträffade det mesta; redan i och
för sig ger den egenskapen hans bästa
artiklar ett bestående intresse.
Bengt Holmqvist
MEST OM TAVASTSTJERNA
Erik Ekelund: Tavaststjerna och hans
diktning. Söderströms, Helsingfors.
Åboprofessorn i litteraturhistoria, Erik
Ekelund, har i likhet med flertalet rikssvenska
kolleger förblivit ganska renhjärtat oanfäktad
inte bara av den s. k. ”nya kritikens” metoder
utan överhuvudtaget av några andra metoder
än den biografiskt-psykologiskt-genetiska-etc.
Hans nya arbete, den 300-sidiga boken om
”Tavaststjerna och hans diktning” är på inget
sätt någon filiströs tillämpning av denna
konventionella metod men dess förhållande till det
estetiska präglas av den pryda förbehållsamhet
som en gång inaugurerades med Schucks
utrop att han hellre tog tillbaka sitt nj urgrus än
läste tysk estetik. Sedan dess har nj urgrus
kommit och nj urgrus gått men rädslan för
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
