Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
estetik har förblivit och har kunnat förbliva
eftersom man varit heltidssysselsatt med att
undersöka konstverkets tillkomsthistoria och
inte dess beskaffenhet, innebörd (för läsaren)
och värde (d:o). Att det inte är nödvändigt att
identifiera estetik med dess tyska avart blev
uppenbart för dem som tog intryck av Croce
men det livgivande vatten som därur
framsprang rann ju snart ut i ”Samfundet för
stilforsknings” sand.
Nu är det nog så att ”new criticisms”
ny-omvända svenska adepter i sin iver är
konungsligare än konungen sj älv, d. v.s. Cleanth
Brooks. Han är i själva verket så långt ifrån
att vilja sätta den nya skolan i den gamlas
ställe att han t. o. m. — helt småslugt — säger
att de enda som kan uppskatta den historiskt
inriktade litteraturforskningen efter dess fulla
förtjänst är den nya metodens anhängare,
eftersom dessa för sitt arbete drar nytta av det
material som de andra forskarna sammanbragt
men inte sj älva vågat använda på grund av sin
estetiska skygghet. Nu menar givetvis Cleanth
Brooks att det lär dröja innan lamm och lejon
vila sida vid sida, och hans uttalande bör tas
som ett polemiskt avståndstagande från alla
försök att lösa svårigheterna genom att stryka
det ena ledet.
Men om de nya metoderna inte syftar till att
utesluta de äldre så är därmed inte sagt att inte
dessa senare är i behov av en grundlig revidering
för att kunna fungera i en helhetsmetod. Felet
med den genetiska metoden består ju inte i och
för sig i att den samlar på genetiska fakta utan i
att den använder dem för inadekvata ändamål,
t. ex. för att direkt ur dem härleda värderingar
av diktverket. Den genetiska metodens
oklarheter i de teoretiskt-estetiska förutsättningarna
och den därur framgångna skevheten i dess
praktiska målsättningar brukar i så hög grad
sätta sin prägel på det material som
framläg-ges att metodens motståndare i överslag åt
andra hållet kommit att vända sig mot att
överhuvudtaget använda material av genetiskt
slag. Och visst är det så att undersökningar av
Tavaststjernastudiens typ kräver en mycket
stor möda av läsaren, en möda av det negativa,
ineffektiva slaget. Han tvingas ju bryta sönder
den komplicerade sammanflätningen av
till-låtna och otillåtna, relevanta och irrelevanta
slutsatser och fakta, för att därefter själv skapa
en ny homogenitet av de ”rena” fakta,
tolkningar och tolkade fakta vilka är på samma
gång teoretiskt tillåtna och estetiskt relevanta.
Ekelunds bok ger inte många direkta svar
på frågan om det lönar sig för andra än
litteraturhistoriker att läsa Tavaststjerna. Vill man
däremot veta en del om Tavaststjernas person
— och varför skulle man inte vilja det? —
eller vill man få en klar bild av den politiska,
litterära och i någon mån också sociala och
allmänt kulturella situationen vid tiden och på
platsen för Tavaststjernas verksamhet så ger
Ekelunds bok stort utbyte. Den är så mycket
mer behövlig som ju Gunnar Ahlström i sin
”Det moderna genombrottet i Nordens
litteratur” utelämnar Tavaststjerna under
hänvisning till det nationellt specifika i hans hållning
till 80-talet. Om dessa Tavaststjernas
personliga och litterära relationer ger Ekelund långt
noggrannare besked än de som förut funnits
att tillgå, och den sakliga och ändå
perspektivrika framställningen höjer sig någon gång till
en ideologisk tolkning av Tavaststjernas
biografiska fakta. Rent biografiskt syftar
Ekelunds arbete inte till samma detaljerade
utförlighet som Söderhjelms bok men ger ändå en
helhetsbild av, som det förefaller, betydligt
mycket exaktare och mer sammanhållet slag
än vad den på ett störande sätt moraliskt och
emotionellt engagerade Söderhjelm förmådde
åstadkomma. Som estetisk analytiker når
Ekelund däremot inte upp till samma nivå som sin
andre föregångare, Erik Kihlman, vars arbete
alltså fortfarande måste läggas vid sidan av
Ekelunds om man vill ha vägledning i
Tavaststjernas verk och anser att en dikt bör läsas för
”sit värdes skuld”. Sven Lindner
KAMP FÖR DET FRISKA
Gösta Carlberg: Om människans behov och
värden. LT:s förlag 1951. 6: 50.
”Vi lever i de trasiga nervernas och de sjuka
själarnas tid”, säger Gösta Carlberg i sin nya
bok. Den moderna människans mål är att nå
”framgång, njutning, seger över
konkurrenter”, inte att ”i gemenskap med andra individer
— — utveckla alla sina mänskliga förmågor
till kärlek, arbetsglädje och lycka”. Det
betyder att hon inte heller är ”medveten om sitt
eget själv”; ”men den som inte står i kontakt
med sig själv har ingenting varmed han kan
upprätta kontakt med andra”. Situationen är
alltså dyster. Var och en vet av egen erfarenhet
att de citerade omdömena är riktiga, att
Carlberg inte överdriver, i varje fall inte om hans
karakteristik uppfattas någorlunda allmänt. I
5 BLM 1951 VII
553
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
