Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
början av boken ser den allmän och klar ut.
Men längre fram visar det sig att de flesta
orden — och främst det ”egna självet” —
används i speciella, svårgripbara och förrädiska
betydelser.
Sådant är inte ovanligt, allra minst i
sammanhang där psykologiskt intresserade
författare av berättigat missnöje med tidens nöd
frestas till oberättigade försök att nyttja sina
sakliga insikter i en frälsande visions tjänst.
Sammanhanget i Carlbergs ambitiösa,
allvarliga och motiviskt väsentliga bok är av den
arten. Han säger samma sak som visionärer
(religiösa, politiska, konstnärliga) i alla tider
har sagt: ”Den moderna människan står med
famnen full av sanningar men utan Sanningen,
på vilken hon skulle kunna leva eller dö.” Han
frågar: ”Hur bör vi leva för att bli verkliga
människor?” Och han menar att
människokunskapen numera har nått så långt, att frågan
kan besvaras. Borde inte vetenskapen vid det
här laget kunna ”söka efter vad som är
människans behov på andra sidan
vävnadsspänningarnas behov? Och kunde vi inte på den vägen
uppnå en pålitlig kunskap om vad som är det
’friskt’ mänskliga?” Carlberg gör inte anspråk
på att besitta denna kunskap. Han betecknar
sin skrift som ett diskussionsinlägg och som
ett uttryck för en personlig kamp mot det
”sjuka”, för det ”friska”. Men han anser sig
ha nått betydelsefulla primära resultat.
Carlberg är ju både en beläst man och en
energisk självtänkare. Han har plöjt genom
hela bibliotek av psykologisk, antropologisk
och religionsvetenskaplig litteratur, och hans
Anmärkningar — som upptar inte mindre än
en tredjedel av boken — visar att han också
har egna åsikter om åtskilligt av det redovisade
(resten är av mera dekorativ natur, ibland
också av skrytsam; vad tjänar t. ex. katalogen
s. 191—193 till, då den varken är nödvändig
för Carlbergs egen framställning eller
biblio-grafiskt tillfredsställande?).
Huvudframställningen pendlar mellan vision och analys. Det
förra inslaget utmärker sig, liksom Carlbergs
diktning i allmänhet, för levande känsla men
en viss brist på konstnärlig kräsenhet. Det
senare inslaget är än fylligt, än elliptiskt; en
exkurs om ”Jagutvecklingen och
samvetsmeka-nismen” samt åtskilliga resonemang i
anmärk-ningsdelen avser att ge framställningen nödig
dokumentation.
Metoden är givetvis tjänlig för Carlbergs
visionära syften. Den tillåter honom att med
bibehållen vetenskaplig pretention (var god se
de lärda anmärkningarna!) göra ett hopp
direkt från den inledande
situationsbeskriv-ningen till en reseskildring från Galiléen, där
han år 1938 upptäckte att ”snickarynglingen
Jesus” var urtypen för den ”jagmedvetna”
människan, den människa som når fram till en
mognadsprocess ”genom vilken hon löses ur
bristmotivationens dynamik och kommer att ledas
av en motivation, framdriven av den växande
inre rikedomens behov att få uttryck i kärlek
och medbroderlighet”. Denna ”jagmedvetna”
hållning ställs i effektfull kontrast mot den
”jagneurotiska”, dvs. den moderna, och
utgångs-frågan preciseras till ett spörsmål om hur den
senare typen ska kunna förvandlas till identitet
med den förra, hur människan ska kunna
komma ”hem till sig själv”, lära sig leva i
överensstämmelse med sina ”verkliga” behov,
realisera sina ”rätta” värden.
Med hjälp av A. H. Maslows i fjol
publicerade undersökning ”Self-Actualizing People:
A Study of Psychological Health” anser sig
Carlberg kunna övervinna den svårighet, som
ligger i alla värdens beroende av sinsemellan
skiljaktiga kulturmönster; det verkar som om
han i någon mån skulle missbruka Maslows
synpunkter. Den ”friskt spontana” människan
står, säger Carlberg, i kontakt med en ”absolut
existerande verklighet” bortom den
”människo-gjorda världen”. Hon har ”förmåga till
intensiv upplevelse” (eller ”mystisk erfarenhet”),
hon kan utöva ”skapande aktivitet” inom varje
mänsklig verksamhetsform, hon äger ”inre
oberoende”, är fri från aggressioner och
känner sig vara ”släkt med hela mänskligheten”.
Hon är överhuvudtaget någonting så stort och
så härligt, att man grips av tvivel på det
psykologiskt lämpliga i att hon ställs upp som norm
för den stackars ”jagneurotiska”
nutidsmänniskan.
Det är den praktiska invändningen:
Carlbergs idé tar inte rimlig hänsyn till den
mänskliga verklighetens mångfald, den löper risk
(eller skulle löpa risk, om den vann spridning)
att bli idealbildande just på det
”neurosska-pande” sätt, som författaren med all rätt
brännmärker när han talar om vår auktoritära
uppfostran. En helt annan sak är att
Maslow-Carl-bergs ”självrealisation” givetvis kan betecknas
som en önskvärd fullkomning av en
psykologisk typ, tillhörande och beroende av ett
kulturmönster (vårt). Men från detta är steget långt
till den universella ”friskhets”-normen.
De teoretiska invändningarna är många och
omöjliga att utföra närmare här. Själva
pro
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
