Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
blemställningen är, såsom torde ha framgått,
den vanliga vid försök att lämpa vetandet efter
trons behov, och utförandet bygger till
väsentlig del på att oskyldiga termer blåses upp till
mer eller mindre skimrande metafysiska
bubblor; tydligast är övergången från psykologin
till den högre meningslösheten på de centrala
punkter, där värderelativismen och etnologins
kulturbegrepp ska forceras. Men det bör
tillläggas, att Carlbergs bok innehåller en mängd
enskildheter, som helt oberoende av
huvudlinjen vittnar om både intensivt och resultatrikt
grubbel över livsproblemen; bl. a. finner man
många värdefulla och intressanta påpekanden
i kapitlen XII-—XIV. Sådant kommer inte fram
i ett referat, lika litet som den personliga
kampen för det ”friska” gör det. ”Om människans
behov och värden” är inte någon lyckad bok,
men den är på gott och ont ytterst uppslagsrik.
Som ansats, och som dokument över en alldeles
oteatralisk andlig kamp, kan den inte väcka
annat än respekt. Bengt Holmqvist
KORTARE ANMÄLNINGAR
Nils-Magnus Folcke: Bibliska kvinnor.
Dikter. Saxon & Lindström 1951. 5:50.
Endast en poet med kolossal tillit till sin
inspiration och sin skicklighet skulle väl kunna
komma på den vördnadsbjudande idén att
skriva en hel bok full med både schvungfulla
och andäktigt målande dikter om bibliska
kvinnogestalter. Nils-Magnus Folcke har gjort
det och bör hedras för talangen och bedriften.
De välbekanta damerna med Eva och Hagar
och Potifars maka och Faraos dotter i spetsen
passerar revy i snabb kronologisk följd och
presenteras med verve och stor versifikatorisk
skicklighet. Ibland träder Biblias egen text rätt
naken och skön i dagen som i dikten om
Salomos ungdoms älskade. Någon enstaka
gång ljuder ett anslag från Karlfeldt men
försvinner kort och koncist, medan Frödings
pastischteknik dröj er kvar med större envishet —
i ”Drottningarna Vasti och Ester” spökar
rentav (som en skugga av sitt gamla jag) den
suggestiva rytmen från ”Ur Anabasis”.
Kanske är det med en viss lättnad man
konstaterar att Nils-Magnus Folcke inte alldeles
förnekar sin forna egenart i dessa sporadiskt
ganska fromma sånger. En av de bästa är
betecknande nog den om Drottningen av Saba
och konung Salomo. Temat åtrå och
oupp
nåelighet är behandlat med en viss mjukhet
och finess, egenskaper som man inte alltid
finner i dessa dikter. Att tankarna i allmänhet
blir vackra och banala — ”Den rättslöshet,
som folken under våldets välde lagt, / ger
världen ständigt nya hjältinnor” — är lätt
att förlåta för den som inte har någon
nämnvärd inblick i bibliska damers själar. Men
den primitiva poetiska smak som här och var
hjälplöst viftar på svansen i så sublima
sammanhang föranleder onekligen små rysningar.
När salig Adam trakteras med benämningen
”den bleka hanen med den mörka manen”
känner man kanske för första gången ett
innerligt medlidande med hans hemska öde. Och
hemskt som en yster kuplett vid en sorgelig
begravning ljuder eftermälet efter Potifars
farliga hustru:
Vi föddes att begära och försaka.
När dygden sänder Josef till den jord vi bebo,
skall synden sända Potifars maka.
ÅKE JANZON
Elisabet Sjövall: Fyra människor. Bonniers
1951. Pris 8: 25.
Elisabet Sjövall debuterade för några år
sedan med en läkarroman som innehöll goda
miljöstudier och visade ett starkt intresse för
att debattera psykologiska problem med stor
grundlighet. Hon har återkommit med ett
drama, kallat ”Fyra människor”, som är en strängt
uppritad psykologisk kvadrat kring det okända
tomrummet, döden och vår skuld till varandra.
Problemet är intensivt laddat men knutet och
schematiskt gestaltat. En replik som ”Du
tänker inte suicidera?” lär knappast undgå att bli
löjlig ens i läkarkretsar och den är tyvärr rätt
karakteristisk för hela samtalstonen.
Dramatiskt lider boken av felet att ingenting händer
men alla resonerar kring det som har hänt
utanför scenen. En läkares hustru har begått
abort och dött. Skulden fördelas mellan de
efterlevande, mannen som lämnat henne ensam,
den kvinnliga läkaren som visste hennes
hemlighet, den manlige läkaren som utfört
ingreppet och slutligen barnafadern, en defekt
individ med olycklig bakgrund. Tragiken i dessa
sammansnärjda mänskliga förbindelser
avslöjas strängt och konsekvent men inte befriande,
inte upplyst av någon uttryckets skönhet eller
kraft. Den livlöst stela formen gör dramat till
ett aktningsvärt men föga förhäxande stycke
geometri. Ingrid Arvidsson
555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
