Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bruno Cicognani: Velia. Översättning av
Karin Alin. Wahlström & Wid-
strand 1951. 10:—.
Den florentinske författaren Cicognani odlar
av den nu översatta romanen ”Velia” att döma
en naturalism som i mycket kan leda tankarna
till Flaubert och Maupassant. Från
sekelskiftets Florens har han hämtat ämnet till sin
mörka historia om Velia, flickan från
syatel-jén, som grymt och glupskt utnyttjar sin
omgivning, gifter sig med den impotente och
imbecille Beppino men strax efter bröllopet
ägnar sig åt den ännu flotte och charmerande,
i affärer samvetslöse ingenjören Soldani-Bö.
Porträttet av denne Don Juan är nog det som
längst stannar kvar i läsarens minne. Vi ser
denne man till slut berövad allt genom sin
passion för det vackra hondjuret Velia. Tom som
ett urblåst ägg, bankruttör för sin älskarinnas
skull, tar han till sist sitt liv. Om insikter i den
erotiska lidelsens avgrunder vittnar denna
roman otvetydigt, och Cicognanis gestalskapande
förmåga är inte obetydlig. Hans roman tillhör
en äldre skola, ett förflutet skede. Någon
tydligare särprägel har den inte. Man undrar om
det inte finns intressantare italienska
författare att introducera i Delfinserien, vari
romanen fått sin plats. Johannes Edfelt
Gabriel Chevallier: Förtjusningens hus.
Översättning av Stig Ahlgren.
Wahlström & Widstrand 1951. 16: 50.
Gabriel Chevallier gjorde på sin tid ett
lyckokast med romanen om Clochemerle, det franska
Grönköping, som i småstadens skrattspegel
återgav Tredje Republikens sociala värvning i
yster förvrängning. Romanen om
specerihand-lare Euffes arvingar är lokaliserad till Grenoble
och har varken kulturgeografiskt eller i fråga
om persongalleriet samma representativa
egenskaper som föregångaren. Men den är buren
av samma mustiga berättarkonst i gamle mäster
Rabelais’ efterföljelse; den rör sig med en
utvärtes men träffsäker typskildring, som aldrig
förlorar sig i individuella själspejlingar; den
excellerar i fixerandet av sensuella atmosfärer,
avslöjar skadeglatt alla former av hyckleri och
fromleri, sociala, moraliska, religiösa, och den
uppehåller sig med aktning och sympati vid
äkta känslor och naturlig sinnlighet. Den är
respektlös inför konventioner och krusiduller
av alla de slag, och den är respektfull inför
uppriktiga passioner, naturliga stilkrav och ärliga
uppsåt. Penningbegäret och prestigehungern
begabbas, medan hjärtats och sinnenas behov
bej akas under åtskilligt glammande. Mot slutet
höjer sig den underhållande
småstadsskild-ringen ändå till representativt format, i det att
ockupationen blir det lakmuspapper, på vilket
de olika förhållningssätten kan avläsas i deras
skiftande typologi. Om lokalfärgens eventuella
riktighet må de döma som känner till Grenoble
— säkert är, att man får ett slags begrepp om
alp- och universitetsstadens urborgerliga
klimat. Stig Ahlgrens översättning är särdeles fri
men mycket njutbar. Holger Ahlenius
Hervé Bazin : Huvudet mot murarna. Roman.
Översättning av Karin Bong. FIB:s
förlag 1950. 1:95.
Den femte och sista volymen i Fibs franska
serie betecknar ur litterär synpunkt knappast
ett lika lyckligt val som de föregående. Hervé
Bazin är en ung författare, som häromåret
väckte uppmärksamhet med en frän
familjeroman, där det hatsprängda modersporträttet
och karikatyren av en känd släkting, i
livstiden högkatolskt ”rättänkande” författare och
akademiledamot, satte särskild fart på
diskussionen. Den bok som nu översatts förtjänar
knappast att rubriceras som en roman utan är
ett omfattande och synbarligen ytterst initierat
reportage från fransk sinnessjukvård.
Lektyren är delvis rätt påkostande; det själsliga
sönderfallets alla grundtyper passerar revy i
oerhört detaljrika närbilder, och vi förskonas
inte från några osmakligheter. Huvudfiguren
blir knappast en individualiserad romangestalt
utan snarare ett typexempel, också han, på en
viss form av asocialitet och dromomani, som
åter och åter glider över i kriminalitet.
Ärftlighetens och degenerationens problem
uppmärksammas i denna enskilda sj ukdomsj ournal
och sällsynt trista livshistoria, där etapperna
utgörs av olika anstalter och korta
frihetsperio-der. Att tvångsinterneringen på obestämd tid
har mer nedbrytande verkningar än tidsutmätta
fängelsestraff, lyckas författaren övertyga oss
om (utan att därför ha något annat att föreslå
i det slags fall det gäller), likaså att
förföljelsemanierna snarast befordras härigenom, samt
att gränsdragningen mellan normalt och
onormalt ofta är flytande och beroende av
myndigheters och läkares godtycke. Boken är tungt
översatt, men felet är nog delvis att söka i
själva originaltexten. Holger Ahlenius
556
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
