Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Stimmen der Gegenwart. Verlag fur Jugend
und Volk. Wien 1951.
”Stimmen der Gegenwart” heter en antologi
som presenterar ett trettital unga österrikiska
författare. Boken omfattar huvudsakligen
lyriska bidrag och noveller samt några
uppsatser om olika faser av österrikiskt kulturliv i
dag. Bland författarnamnen känner man igen
några från tidskriften Neue Wege som
egentligen utgives av ”Theater der Jugend” men
som i brist på lämpliga fackorgan tjänstgör
som välbehövlig säkerhetsventil och
experi-mentalfält för den seriösa unga litteraturen,
som i Österrike f. n. kämpar med oerhörda
ekonomiska svårigheter. Publikens bristande
ekonomiska förmåga är givetvis den främsta
orsaken, men det brister även i intresse trots
en intelligent och framstegsvänlig kulturpolitik
av kritikern och författaren Hans Weigel —
som även står som utgivare av antologien.
Weigel synes för övrigt vara den österrikiska
kulturdebattens enfant terrible och den ende
mera framstående representanten för
modernismen i dagspressen. Under kriget vistades
han i Schweiz och skrev en mycket rolig och
bitvis briljant politisk satir i romanen ”Der
grune Stern”, samt den mera likgiltiga pjäsen
”Barrabas” som uppfördes i Theater in der
Josefsstadt 1946.
Antologien visar som regel inte alltför
självständiga bidrag och för den som sluppit
krigs-isoleringen blir det ofta nästan parodiska
beroendet av Kafka alltför påtagligt. Tematiskt
anknyter de flesta bidragen naturligt nog till
ungdomarnas krigsupplevelser. Men
antologien saknar inte egna tonfall, främst hos
tretti-åringarna Paul Celan (lyrik) och Ilse
Aichin-ger, den senare författarinna till romanen ”Die
grössere Hoffnung”. Det är kanske
signifikativt för det österrikiska kulturlivet att dessa
två f. n. lever i Frankrike resp. Tyskland.
Harry L. Schein
Verser och vetande. En vänbok till Hans Ruin
den 18 juni 1951. Gleerups
1951. 11:50.
Hyllningsskrifter till jubilerande
vetenskaps-idkare är inte alltid så roliga annat än för
mottagaren och för den, som råkar finna ett
särintresse behandlat i någon uppsats och vid
sidan av glädjen blir en smula förargad över
att tvingas köpa en brokig, planlös, kanske
dyr volym. Också den bok som överlämnades
till Hans Ruin på hans sextioårsdag i somras
är en blandning av likt och olikt. Men där
finns ovanligt många bidrag av allmänt
intresse; vilket väl f. ö. säger en del om
föremålet, som annars bara skymtar här och där.
Boken innehåller att börja med en del fina
dikter — bl. a. av Edfelt, Ekelöf, Enckell, Elsa
Grave, Gullberg och Martinson — och några
prosastycken av hög klass, främst kanske
Martin A. Hansens dagboksrapport om en påsk
med ättesagorna. Av uppsatserna är en del på
övligt vis små smulor från forskarborden, men
några är högst läsbara och -värda. Dit hör
Staffan Björcks kåseri om kulturmetaforen (i
anslutning till Grönköpingsskaldens såsom ett
väggur slående gök) och Carl Fehrmans om
de förändringar som urmakarkonstens
framsteg har åvägabragt i poeternas tidsupplevelse.
Ingvar Holm har en förståndig fast bitvis
oklar utredning om ”Symbol och verklighet”,
och — för att bara ta ett exempel till — John
Landquist anställer en jämförelse mellan
”Existentialisterna och svenskt 40-tal”. Den
sistnämnda uppsatsen verkar som helhet något
flyktig och godtycklig men innehåller en del
plockbara korn. ”Det kan ju hända”, heter det
i ett sammanhang, ”att en författare flyr till
tidsdikten från sina egna problem, som det
vore viktigare för honom och hans dikt att
lösa.” Visst kan sådant hända.
Bengt Holmqvist
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
