Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry L. Schein: Sjöbergs Julie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖBERGS JULIE
av
HARRY L. SCHEIN
Alf Sjöbergs filmatisering av ”Fröken Julie”
ger anledning till vissa principiella reflexioner.
Pjäsen är ju mycket naturalistisk, men skriven
för en konstform vars krav på naturalism är
betydligt mindre än filmens. Pj äsens
konstnärligt avgörande betydelse är dess enhet i tid och
rum, den avrundade kongeniala dialogen och
dess affektladdning mot en våldsam klimax.
Händelseförloppets sannolikhet är av mindre
betydelse och den psykologiska kausaliteten
tämligen ointressant. Det i pjäsen outtalade
eller antydda varken kan eller bör
tillfredsställa, det räcker med att det fascinerar.
En bildkonstnär som Sjöberg har
naturligtvis inte kunnat frestas att göra en
pietetsfull filmatisering av ”Fröken Julie” —
något i stil med Hitchcocks ”Repet” eller den
nu aktuella ”Knock” efter Jules Romains pjäs.
Nej, Sjöbergs alternativ blev att med
återblickar och utvidgningar spränga rummets och
tidens enhet, att på grund av handlingens
tidsbundenhet avstå från den formella
naturalismen och tillgripa en stiliserad dramatik.
Att detta upp till en viss gräns är möjligt med
film har främst dansken Dreyer visat, men
endast när handlingen är så tidlös och
allmängiltig att den tål det skarpa och närgångna
projektorljuset. Så är nu emellertid en gång
inte fallet med ”Fröken Julie” och trots
Sjöbergs stora och delvis geniala ansträngningar
— uppenbarligen inspirerade av den senare,
drömspelens, Strindberg — har denna, här
plötsligt fatala, svaghet inte kunnat döljas. Det
är naturligtvis bara en lös spekulation när man
undrar om det från Sjöbergs så skilda
konstnärstemperamentet Dreyer hade kunnat finna
en filmnyckel till ”Fröken Julie”.
I pjäsen är Jean och Julie självklara. Filmen,
vilken trots stiliseringen ändå måste arbeta
med ett större naturalistiskt material än
pjäsen, tvingas förklara dem som människor och
Fröken Julie. Manus (efter August Strindbergs pjäs)
och regi: Alf Sjöberg. Prod.: Sandrew-Bauman.
ju mera den förklarar, socialt, psykologiskt
och estetiskt, desto mindre sannolika blir de.
När filmen fixerar det outtalade och antydda
i bild kväver den publikens fantasi och
provocerar dess förnuft. I stället för att uppleva den
rena känsloorkanen mellan Jean och Julie
tvingas man förstå den. Men det kan man
inte alltid och då blir man även känslomässigt
oberörd. Hur genomtänkt och balanserad
kompositionen än är, hur mycket
sexualpsykolo-gisk insikt och social förståelse som än
mobiliseras så blir de för grundtemat, för
handlingens ofrånkomliga resultant och benhårda
yttre ram bara tyngande barlast.
Varför har då Sjöberg valt att filma
”Fröken Julie” i stället för ett mindre
motsägelsefyllt originalmanuskript? Är det verkligen så
ont om folk som kan skriva direkt för film
eller var det kanske uppgiftens fängslande
omöjlighet som lockade honom och avtvingade
honom det bästa han kunde ge? Åtminstone
hans ”Amorinas” Almquist såg i sådana
fåfänga jakobsbrottningar det svenska geniets
kännetecken.
Filmens bristande suggestionskraft,
åskådarens oförmåga till spontant känsloengagemang
är som sagt givna av förutsättningarna. Inom
deras ram konstaterar man emellertid
åtskilliga missgrepp som onödigt drar ner
helhetsintrycket. Ta till exempel det avsnitt som
skildrar Julies barndom. I pjäsen har ju Strindberg
haft råd att skissera den med några vårdslösa
repliker, men med den växande betydelse den
måste få i filmen är det ödesdigert att leverera
ett melodram av grufveligaste slag, med Julies
föräldrar tagna ur ett hemskt vaxkabinett och
med en slottsbrand som är så ståtlig att den
bara får förekomma hos Cecil B. de Mille eller
på Dramaten. Mera till Operan än till
Dramaten hör däremot masscenerna -—- liksom i
”Bara en mor” låter Sjöberg bönderna
uppträda enligt sköna, genomtänkta, effektfulla
och för film, även midsommarfilm, komiska
koreografiska regler, naturligtvis med undan-
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
