Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry L. Schein: Sjöbergs Julie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖBERGS JULIE
Ulf Palme och Anita Björk i ”Fröken Julie”
tag av den rytmiskt grandiosa och öppet
symboliska samlagsskildringen, som kanske kan
vara mindre artistisk men alltid måste vara
förkrossande mycket effektivare än pjäsens
balettavsnitt.
Även rolluppfattningen — och därmed
rollgestaltningen — blir lidande genom
stiliseringen. Detta gäller även Ulf Palmes
uppvisning som Jean. Han pendlar i filmen över
betydligt vidare själsliga avstånd än pjäsens
Jean, vilket delvis beror på dialogöverföringen,
vid vilken nyanserande, uppmjukande och
överslätande repliker strukits och de hårda
ytterlighetsreplikerna betonats. Han blir mera
passionerad men mindre sammansatt. Pjäsens
Jean sparkar visserligen på grevens stövlar —
dock säkert mindre hårt än i filmen — men
han skulle aldrig kasta flaskor på värdefulla
tavlor för att sedan med pekfingerssymbolik
tryckas ner under deras fallande tyngd. Nu
krävdes Ulf Palmes hela mästerskap, hans
röstbehärskning och hans förmåga att med
blixtsnabb mimisk rörlighet skapa hisnande
atmosfäromkastningar, för att trots detta handicap
göra Jean till filmens mest levande,
övertygande — eller kanske framgångsrikt
övertalande människa. En liten reservation dock för
scenen omedelbart efter samlaget med Julie:
den tölpaktiga arrogansen hade inte bort
komma fram så snabbt.
En störande faktor i uppfattningen av
filmens Jean är återblicken på hans
barndomsupplevelse av Julie. Sjöberg behövde den
för sin medvetna och objektiviserande sociala
utformning av temat. Det som Jean berättar
är emellertid i förförelsesyfte delvis påhittat,
men i och med att det visas i bild blir det en
faktisk sanning och därmed självmotsägande.
Det är ett gammalt problem, hur en medveten
lögn skall visas på film.
Anita Björk som Julie tillfredsställer inte
heller men av helt andra skäl än Jean. Här är
det sannerligen inga överdrifter utan tvärtom
en jämnhet, särskild i den för teatern så
idealiskt klara rösten, som inte övertygar om
Julies destruktiva kraft. När den skall visas i
bild, som när fästmannen hoppar över käppen,
blir den absurd (det är lättare att berätta om
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
