Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry L. Schein: Sjöbergs Julie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÖBERGS JULIE
galenskap än att visa den) och det isolerat
perfekta avsnittet, när hon bevittnar ett
samlag på logen, belastar rollen med en för Julie
dock något främmande våpighet.
Skådespelerskans mjuka kvinnlighet, hennes mera
avrundade än intensivt kantiga rörelser, är just
här kanske diskutabla tillgångar.
Märta Dorff som Kristin gör en fin
prestation men ger rollen mera drag av bondkomik
än av den ”prästabstraktion” som den enligt
Strindberg egentligen skall representera.
Dialogen i filmen bygger i stor men inte
total utsträckning på pjäsen, men
tilldiktningen, som bl. a. föranletts av tematiska
utvidgningar, bryter språkets enhet och tar
genom denna kontrastverkan udden av
originalreplikerna, vars explosiva kraft bäst
kommer till uttryck i deras egen miljö.
Så långt om filmens grundläggande brister,
de som är föranledda av ämnets uppläggning
och formkonflikt. Sjöberg har naturligtvis
varit medveten om dessa kritiska element och
det är intressant att se hur han har försökt
klara dem. Hans främsta filmiska hjälpmedel
har därvid varit återblickstekniken, hans
främsta konstnärliga hjälpmedel den
dramatiska intensiteten i tilldiktningen och en
estetiskt konsekvent bildutformning.
Vid återblickarna arbetar Sjöberg inte med
nedtoningar och bildväxlingar utan han
bibehåller rummets och bildens enhet inom vilken
samtidigt det närvarande och det förflutna —
en gång t. o. m. en föreställning om framtiden
— utspelas. Det är här inte fråga om en
surrealistisk effekt för sin egen skull, ett isolerat
tekniskt knep till allmän efterapning utan en
av temat betingad nödvändighet som
realiserar Strindbergs syn på det sammansatta i
människan, där det förgångna inte bara är
isolerade länkar i en händelsekedja utan ett
ständigt närvarande.
En konstnärlig fördel med denna
återblicks-teknik är dessutom att den ger filmen en mera
komplicerad och fascinerande rytm, som i den
moderna lyriken där meningarna inte längre
är identiska med raderna utan, ofta bara med
ett ord, fortsätter till nästa rad för att på så
sätt uppnå en sugande kontinuitet och
känslo-stegring. Sjöberg uppnår detta även med ett
för svensk film enastående ljudmontage som
i bildväxlingarna oftast är asynkront (t. ex.
närbild av en person och rösten av en annan
utanför bilden eller när Jean som pojke piskas
med en svångrem och slagens ljud fortsätter
till nästa scen, den vuxna Julie i närbild och
den vuxne Jeans röst eller slutsekvensens
dramatiska klimax till ljudet av
midsommarmorgonens festligheter ute på gården, etc.).
Tyvärr är Dag Wiréns musik inte alltid på
samma sätt självständig och
spänningsska-pande och ibland direkt fantasilös när både
de melodiösa och orkestrala variationerna
understryker den redan farligt överdramatiserade
handlingen. Därmed intet ont om musiken som
sådan, endast om dess roll i filmen.
Ibland lyckas Sjöberg ge filmens handling
sken av en tidlös giltighet, karakteristiskt nog
främst med lånta fjädrar, t. ex. med hjälp
av vita skulpturer som för tankarna till
antikens ogrumlade symbolvärld. I det annars
överarbetade avsnittet med slottsbranden visas
t. ex. en marmorbyst, askflagor faller ner, det
hela ger ett raffinerat intryck av ett negativ
av snö, svart snö av säregen och
fascinerande skönhetsverkan, fast kanske något för
ödesmättad. Samma gäller Julies dröm där
hennes fall med bildlig självklarhet blir
svanens halsbåge mot vattnet. Tyvärr är Jeans
dröm, som omedelbart följer, tematiskt mindre
motiverad och formellt mindre lyckad. Ord
enbart — och då Strindbergs mera nyanserade
originaltext, i synnerhet med den i filmen
strukna slutreservationen — hade
åstadkommit en bättre kontrastverkan.
Det finns många andra lysande enskildheter
som visar hur en mästare berättar i bild. Låt
mig bara få fästa läsarens uppmärksamhet på
en liten detalj som är karakteristisk för den
komprimering som Sjöberg kan pressa in i en
bildruta. Antagligen har han hos Dreyers
”Jeanne d’Arc” upptäckt, att om rutan skär
av ett ansikte tvingas åskådarens blick till
”snittet”. Han tillämpar detta i en scen när
Julie och Jean sitter bredvid varandra och
hon berättar om sin barndom. Kameran åker
närmare henne, av Jeans profil blir endast
hårfästet, pannan och ögat kvar i bilden och
medan hon berättar om sitt barndoms lidande
ser ögat cyniskt oberört ner mot Julies bröst.
Det verkar knappologi men är endast ett
referat av en bildruta med omedelbar och i detta
fall nödvändig psykologisk gestaltnings- och
meddelelseförmåga.
Till filmens konstnärliga tillgångar hör
Göran Strindbergs foto, främst exteriörerna.
(I de annars utmärkta interiörerna störs man
ett par gånger av den alltför påtagliga
omställningen vid övergång mellan närbild och
bakgrund där skärpan i den ena delen vinnes
på bekostnad av den andras.) Bilderna är
mät
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
