Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Harry L. Schein: Sjöbergs Julie - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
tade med en lyrisk impressionism, slöj tunn
dimma i midsommarskymning, vattnets lugna
sensualitet och varmt lekande ljusreflexer,
vägarnas och husens plötsligt hårda ljusstarka
solytor och skarpa skuggor. I återblickarna
överväger den kalla matter-of-fact
återgivningen, medan fotot i den egentliga
handlingen mjukt anknyter till dess dubbelbottnade
konturrika skeende, för att ibland, t. ex. i den
ensamma dansen, skapa ett trollandskap med
magiska ljuseffekter.
Strindberg •—- August — talar i förordet
till ”Fröken Julie” om ”blommornas
afrodi-siska inflytande”. Göran, hans släkting, har
som fotograf gett hela den ljusa nattens
landskap en intensiv erotisk klangfärg som
Sjöberg, till att börja med i inledningssekvensens
rasande tempo men främst sedan, under den
farliga leken mellan Julie och Jean i parken,
fått att lukta kön. Det är uppenbart, att det
är mogna människor som har gjort och spelat
denna film.
Att denna diskussion av Sjöbergs film så
ofta kretsat kring Strindbergs drama beror
inte på värderingarnas längtan efter en fast
punkt i tillvaron — med pjäsen som
platina-metern i Paris — utan därför att
jämförelserna inte bara är illustrativa för Sjöbergs
grepp om ämnet men även belysande för
svårigheterna att göra fullödig film utan
original
manuskript. Annars måste naturligtvis fihnen,
denna mycket personliga film, bedömas som
ett självständigt verk av Alf Sjöberg. Den
kanske något tekniska eller filmestetiska
diskussionen bör ej heller ge intrycket att det är
en rent estetiserande film; därtill finns för
mycket av Strindberg — och av Sjöberg —
i den. Som tom estetik hade denna film aldrig
kunnat göra det intryck den gör. Nu är nästan
varje sekvens, tagen för sig, en fulländad
filmnovell med ett överflöd av bildsviter och
gestaltad med en enorm, medryckande kraft. En
annan regissör hade sugit ut dessa bilder till
sista droppen men Sjöberg presenterar dem
med en nästan nonchalant generositet så att
man inte vet om man skall beundra främst
det första avsnittets fantastiska tempo och
materialrikedom eller sörja dess slöseri med
skönhet. Det är bara när sekvenserna
sammanställs till helhet som fihnen mister sin
substans. Eller är den kanske bara för lång?
För en filmskribent är ”Fröken Julie” en
mycket besvärlig film. Ju mera man tänker
efter desto flera invändningar tvingar sig
fram. Kritiken av denna fascinerande storfilm
måste därför bli mycket negativ och orättvis,
åtminstone om man jämför den med vad som
skrivs om film i allmänhet. Men det orättvisa
ligger kanske i att jämföra ”Fröken Julie”
med film i allmänhet.
NOTISER
Fallet Watsons kaka
I samband med den engelska festivalen har
stadsdelen Marelybone i London — inom vilken Baker
Street går — hållit en särskild Sherlock
Holmes-utställning, som väckt stor uppmärksamhet och
försett tidningarnas insändarspalter med material under
många veckor, där smärre detaljer i Holmes’ och
Watsons levnadslopp diskuterats av de trogna.
Utställningen hölls givetvis på Baker Street. Själva
det berömda nr 221 B går inte att identifiera, men man
stannade för dess mest sannolika motsvarighet.
(Frågan är dock mycket omstridd. En svensk expert, Curt
Berg, har sålunda med stöd av en övertygande
bevisning stannat inför nr 111 som det rätta Holmeshuset.)
Huset disponeras numera av en byggnadsfirma, som
emellertid ställde sig mycket förstående och upplät en
del av sitt kontor. För stora skaror av besökare har där
visats en rad föremål med anknytning till Sherlock
Holmes’ liv och uppdrag. Man får inte bara se Conan
Doyles originalmanuskript, fotavtryck av en mycket
stor hund (som kunnat vara ätten Baskervilles onda
ande), porträtt av de olika förebilderna till Watson
och Holmes o.s.v. Man introduceras också i
Holmes-forskningens mest brännande problem, t.ex. frågan om
den mystiska orm som den ondskefulle Dr Roylott i
”Det spräckliga bandet” använde för att ta livet av
sina niécer. Knappast någon art fyller alla
fordringarna — att vara spräcklig, ha ett snabbt dödande gift
och kunna klättra på ett snöre ur en ventilator.
Sakkunskapen har dock stannat för att det måste ha varit
en kobra, men har inte kunnat knäcka frågan hur
Roylott kunde locka ormen till sig genom att vissla.
”Alla ormar är nämligen döva” förklarade en av
arrangörerna för The New Yorkers utsände, ”och
reagerar bara på vibrationer. Darwin försökte en gång blåsa
basun för en hel blomkruka full av maskar — en
tilltalande tanke, men ingen av dem gav ifrån sig minsta
darrning som tydde på mottaglighet. — — — Men
eftersom Dr Roylott visste så mycket om kobror att
han kunde hålla sin lilla älskling pigg och glad i ett
stort kassaskåp av järn hade han förmodligen ett
speciellt sätt att handskas med reptiler, och vi får väl ta
Watsons version för gott.”
Utställningens höjdpunkt var en exakt
reproduk
561
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
