Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
hielm vara stolt över sina anor, fastän j ag
aldrig hört honom tala om dem. Till sitt yttre
verkade han mer som bruksdisponent än
vetenskapsman och var ju också intresserad av
praktiska frågor, fastän han fick Nobelpriset
på grund av en för vanliga dödliga fullkomligt
obegriplig teori om disassociation av
elektro-lyter.
Hj. B. hade smak för att skildra ekonomiska
transaktioner och hans Swedenhielm oroar sig
till att börja med för att man skall stjäla hans
patent, ett bekymmer som löses, då han får
Nobelpriset. Redan i inledningsakten klaga
sönerna över att Swedenhielm inte blivit
professor och att hans upptäckt frånkännes allt
värde. Han säges vara en selfmade man i
universitetsvärlden. Figuren skulle vara mer
helgjuten, om inte Hj. B. försett honom med den
blandning av livsångest och
grandseigneurla-ter, som var hans egen signatur.
Man kommer rätt nära Hj. Bergmans
egenart, om man ser efter hur han begagnar sig av
de Ibsenska dragen. Hj. B. använder inte som
Strindberg dockhemsmotivet för att måla sin
Nora, Marta Boman, i svart. Men det faller
honom inte in att göra henne till Swedenhielms
jämlike eller överman. I det fallet är han
mycket mindre bekännelsetrogen Ibsenian än Shaw,
som han ju tidigare imiterat i ett drama och
som har samma lätta anslag, samma lekfulla
ton. Fastän det på ett ställe tydligt kommer
fram, att Maria Boman är olyckligt förälskad
i Swedenhielm, och hans vackra hustru, hennes
syster, dött för länge sedan, gör Swedenhielm
aldrig klart för sig om han kan besvara
hennes kärlek och hon har inga fordringar i den
vägen. En rörande scen är den, då han
förklarar, att hon är mycket ful, men att aldrig
någon kvinna gjort honom så lycklig som denna
dag då han fått veta att det är hon och inte
något av barnen som skrivit hans namn på
skuldsedlarna. Boman snyftar till men
Swedenhielm fortsätter oförtrutet med att förklara
henne vara ”den svenska fattigdomen på gott
och ont. Du är det svenska snillets Egeria”,
vilket han översätter med att hon är typen för
”ett hederligt — i all sin ohederlighet —
hederligt studentstäd”. ”Jaså, var det inte
schang-tilare än så”, svarar Marta Boman och hedras
till sist med uppdraget att stanna kvar och ta
emot ockraren Eriksson, medan den övriga
familjen festklädd beger sig till
Nobelprisutdelningen. Det ligger en god portion självironi
i denna Swedenhielms inställning till
kvinnokönet och särskilt till den kvinna, som skött
hans hem i trettio år utan ett ögonblicks frihet.
Här stämmer det också med den gestalt, som
Hj. B. tecknat. Mindre lätt är det att få denna
goddagspilt, som oftast ligger under någon
bordduk och sover eller kommer in gnolande
Toreadorvisan, i samklang med de
pessimistiska grubblerier som Hj. B. låter honom
försjunka i.
Såvitt jag kan minnas sade han i förväg sin
avsikt vara att ge en sorts allmäntyp, en bild
av den sorglöse, glade och nonchalante
svensken (namnet Swedenhielm var uppfunnet i
detta syfte). Man undrade smått hur han skulle
gå i land med det, ty också om detta var en
av hans älsklingsattityder, kunde han sällan
vidmakthålla den. I den långa scenen med
ockraren visar redan Swedenhielm en nervös oro,
som knappast förklaras av hans adliga
hederskänsla — varför skulle f. ö. den vara mer
utvecklad än hos ofrälse? Och i det korta
samtalet med journalisten Pedersen röjer
Swedenhielm samma nervösa oro att få sitt namn
smutsat, och här har det kombinerats med
tongångar, som visserligen bära Ibsens märke
men äro alldeles för personligt formulerade
för att kunna vara helt litterära.
Framgången skänker ingen lycka, bruka ju
hjältarna i Ibsens åldersdramer förkunna, en
Solness, en Borkman eller konstnären Rubek
i ”Når vi döde vågner”. Man har en hudlös
fläck på bröstet och i samma ögonblick man
nått målet finner man, att det saknar värde. ”Nu
är jag där. Vid målet. Har ingenting mer att
sträva efter.” Så långt överensstämmer
attityden åtminstone med Ibsen. Men hos
Swedenhielm kommer det fram ett drag av
misstänksamhet, som är rätt oförenligt med figuren och
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
