Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINA MINNEN AV HJALMAR BERGMAN
är mer Bergmanskt. ”Lyckligt för dem, som
bli skarpsynta tidigt. De slippa åtminstone den
godtrognes ömklighet och skam. De älska ingen
och bli heller icke bedragna. De släpa inte som
slavar, som dårar för att till sist stå tyngda
av mänsklighetens aktning, brända av
heders-bevis. Slagen, nerspottad, utskämd och
obeskrivligt löjlig. Vet ni hur det känns? Det
känns som att stå vid skampålen.”
Hos Swedenhielm är detta bara ett
lynnes-utbrott som snart tonar av. Men man har en
känsla av att författaren här ett ögonblick lyft
på masken och visat den uppriktighet, som han
själv dolde under all gemytlighet och
älskvärdhet. Den jovialiske Swedenhielm har inte
bara blivit en fantast, vilket Hj. B. tyckes ha
ansett höra till den svenska standardtypen av
geni. Han har också blivit ett nervknippe. Då
Hj. B. nästa gång i dramatisk form skulle
framställa en typ valde han juden. ”Juden —
fantasten” hette hans kommenterande föredrag
till ”Patrasket”. Men han lyckades varken
övertyga samtid eller eftervärld om att judar
äro mer fantastiska än andra raser. Snarare
äro de väl, om man skall generalisera, kända
för sin intellektualism och sin praktiskhet. Men
också här fick Hj. B. fram något för honom
karakteristiskt: den nervösa rastlösheten, och
på den punkten är kanske raskarakteristiken
rimlig.
Swedenhielms vilar på titelfiguren och Marta
Boman. De andra rollerna äro endast
skisserade, ibland t. o. m. något schablonartade i sitt
karikatyrmaner. En sådan gestalt som
”teaterapan” Julia har fått en del alltför billiga
repliker, och de yngre medlemmarna av
familjen visa samma slängighet, samma nonchalans
och samma pretentioner som det yngre släktet
i lordfamiljerna brukade ådagalägga i de
succésstycken som vid denna tid uppfördes på
Svenska teatern. Jag tror att jag med någon
antydan lät Hj. B. förstå, att jag inte fullt fann
denna skildring av en stor vetenskapsmans
familj rimlig. Att just dessa av publiken
välkända typer, som ändå fått en droppe
Berg-mansk egenart, gåvo stycket en spelbarhet både
i Sverige och utomlands är en annan sak. I
någon mån har ”Swedenhielms” tillsammans
med ”Markurells” blivit Hj. Bergmans stora
lyckokast, för att begagna Linders ord.
I ett brev till Tor Bonnier skriver han, att
Svennberg väl inte kan neka att spela stycket,
eftersom han beställt det och jag
rekommenderat det. Mitt brev till Svennberg var mycket
positivt. Jag betecknade stycket som det
yppersta svenska lustspel i modern tid och spådde
det en lysande framgång. Svennbergs svar var
emellertid mer kyligt än jag tänkt mig.
Naturligtvis skulle stycket spelas: det hade
rekommenderats av Bo Bergman, men
kritikframgång var utesluten. Både Svennberg och Gustaf
Linden voro rädda för att styckets reporter
Pedersen skulle väcka pressens misshag. Att
han kallas murvel och blir utkastad av den
Swedenhielmska familjen kunde visserligen inte
betraktas som något gravamen, men Pedersen
själv bedyrar också att murvlar är det värsta
som finns. Hj. Bergman framhöll, då jag för
honom relaterade denna anmärkning, att han
gjort Pedersen till dramats mest sympatiske,
ja, rentav rörande gestalt, men fastän jag vill
minnas, att man vid premiären strök något av
det mest flagranta påtalades journalistfiguren
i flera recensioner och bidrog i hög grad till
den onådiga kritiken.
Situationen är rätt belysande för Hj. B. Han
ville gärna vara generös i alla sina omdömen
och hänsynsfull mot alla, särskilt mot
journalisterna, som han dessutom var mycket rädd
för. Men genom sitt vistande utomlands visste
han inte, att publicisterna fört en
framgångsrik kampanj mot ordet murvel, som ju också
numera så gott som helt försvunnit ur
samtalsspråket. Att Pedersen blivit ”murvel”,
därför att han inte haft någon framgång som
författare stötte också på patrull. De flesta av
Hj. B:s jämnåriga bland författarna måste
livnära sig genom arbete i pressen. Själv hade
han genom faderns förmögenhet under sin
tidigare författartid kunnat leva utan
ekonomiska bekymmer.
Jag har dröjt vid denna detalj, därför att
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
