Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
den är av genomgripande betydelse för Hj.
Bergman själv. Han stod just vid en ny
skiljoväg, då han författade ”Swedenhielms”. Hans
tidigaste verk hade skrivits utan tanke på
publiken och trots enstaka berömmande
recensioner inte skaffat honom den rangplats,
som han kände sig berättigad till. Så
småningom hade detta ändrats, men först med
”Mar-kurells” hade han vunnit en större läsekrets.
Nu hade han firat ytterligare triumfer med
romaner, i första hand ”Farmor och Vår Herre”.
Men det föreföll honom som en kapitulation
för den stora publiken, och han föredrog att
tjäna pengar på filmmanuskript, som aldrig
trycktes. Att vinna en scenisk framgång genom
dramer, som också offrade åt den stora
publikens krav var en ny kapitulation. Pedersen var
delvis en självkarikatyr och han kunde lika
litet förstå, att den oroade publicistskrået som
att ”Patrasket” oroade de svenska judarna.
Hj. B. var hänsynsfull och generös, men
han var ingen diplomat. Då han lät Pedersen
vara stammande och försynt men ändå bli
utkastad, trodde han att publicisterna lättare
skulle smälta figuren, liksom han — underligt
nog — trodde att han förbättrade saken, då
han omdöpte sin judekomedi, som först skulle
heta ”Juden” till ”Patrasket”.
Presskritiken av ”Swedenhielms” första
uppförande blev också blandad. De Wahls
framställning av Swedenhielm försvarades mot
kritiken av Bergman i en insändare, jag tror mer
av artighet än av övertygelse; först i det
dramatiska framförandet av ”Markurells” skulle de
Wahl få fram det groteska ”krumeluriga” hos
figuren. Den som lyckades fullkomligt och
räddade föreställningen var Hilda Borgström som
Boman. Jag har överhuvud aldrig sett en så
alltigenom Bergmansk prestation.
Då jag för första gången efter premiären
råkade Hj. B. på Stureplan gav han mig också
en halvt skämtsam, halvt vemodig gliring:
varför hade jag lockat honom till en sådan
dårskap som att skriva en realistisk
vardagsko-medi. Han antydde, att han för framtiden noga
skulle akta sig för att göra om försöket. Det
gjorde han som bekant inte, men det förefaller
ändå som om han — under de få år som han
hade kvar att leva — aldrig riktigt gjorde klart
för sig, att hans väg till den stora publiken,
både här hemma och utomlands måste gå över
teatern.
Det hängde samman med egenarten i hans
begåvning och framför allt i hans arbetssätt.
Då verkligt stora berättare skriva dramer
misslyckas de vanligen och då de sätta sig till att
dramatisera sina romaner åstadkomma de
vanligen rena missfoster. För att inte tala om
resultatet, då de överlämna bestyret åt andra.
Hj. Bergman skrev inte bara fenomenalt
fort, han hade dessutom en utpräglad ovilja
mot att ändra eller stryka. Då det måste ske
på order av förläggare eller av andra
praktiska skäl, fick hans hustru bestyra arbetet och
han brydde sig enligt hennes utsago aldrig om
att kontrollera resultatet. På detta sätt har
första samlade upplagan av hans romaner,
som vid hans död låg halvfärdig, tillkommit.
Tillvägagångssättet är ett helgerån både för
filologer och litteraturhistoriker. Men det har
nog gjort verken mer lättöverskådliga. Utan
naturskildring eller mer utförd
interiörskildring, utan ingående visuell målning av
gestalterna — om Hj. B:s ögonsjukdom var av
nervös art, så tyckes den dock ha reducerat hans
förmåga att återge färger och form ■— leva
dessa romaner sitt intensiva liv genom att de
föra oss in i en fullkomligt fristående
fantasivärld. De ha ju ofta en rätt intrasslad intrig
och ett förvirrande myller av personer,
överdådigt men ordrikt karakteriserade. ”Vi
Bookar, Krokar och Rothår” har han försett med
ett inledande personregister i stil med
personförteckningen till ”Fredmans epistlar”. Liksom
där sägs det ibland ytterst träffande saker om
de i romanen uppträdande, och på grund av
den lakoniska stilen håller man dem i minnet.
Dramats form tvingade Hj. B. att reducera
personantalet och förenkla intrigen. Den
tvingade honom framför allt att lägga band på sin
fantasi. Det var en nyttig procedur om den
inte samtidigt förbittrats av känslan att den
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
