Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINA MINNEN AV HJALMAR BERGMAN
skedde pä beställning. Det var fallet både med
”Dollar” och ”Patrasket”, som skrevos för
Gösta Ekmans räkning och för hans teater. På
samma sätt omgestaltade han två av sina
ge-nombrottsverk, ”Hans nåds testamente” och
”Markurells i Wadköping”, för teatraliskt bruk
sedan de gjort lycka som film. Mycket få
-—-t. o. m. här i Sverige — torde ha i minnet alla
de romaner, där den väldige Roger de
Bern-husen, hans niéce Blenda och hans betjänt
Wickberg dyker upp i det ena eller andra
skedet av sitt liv. Men alla minnas dem från
drama eller film. I viss grad är det fallet också
med Markurellgestalten och hans omgivning.
Samma år som Hj. B. var i Taormina utgav
han en treväppling av sina expressionistiska
dramer, av vilka det mest invecklade var
”Spelhuset”. Det skulle framföras offentligt av
Hög-skolestudenterna 1930 och såsom inspektor för
Humanistiska föreningen hade jag formellt att
göra med de teaterföreställningar, som
uppfördes i dess namn. Emellertid skötte jag denna
angelägenhet så slarvigt, att jag visste mycket
litet om saken, då Hj. B. en dag ringde upp
mig för att klaga över ”dina studenter”.
Antagligen var det någon regisak, där man gått
emot hans anvisningar. För att inte röja min
okunnighet förde jag in samtalet på
Marku-relldramat som då firade så stora triumfer på
Dramaten och frågade varför han inte utgav
scenversionen. Han svarade rätt likgiltigt, att
han inte visste, om han skulle trycka
filmupplagan, radioversionen eller den som
tillrättalagts för Dramaten, varpå jag givetvis inte
kunde svara någonting, då jag inte lagt märke
till skiljaktigheterna. Såvitt jag vet är
scenmanuskriptet fortfarande otryckt, fastän det är
i den formen de flesta komma ihåg
”Markurells”.
”Swedenhielms” som veterligen aldrig tänkts
annat än i dramatisk form har ju
ögonskenli-gen gestaltats med ”Markurells” i tankarna. Det
märks redan på titelns form: det är en familj
e-historia, inte ett enskilt livsöde Hj. B. vill föra
fram. Den har ett inre samband med hans egna
livserfarenheter, ett stänk av tragik, men inte
mer. ”Vi födas till människor men åldras till
troll”, säger Swedenhielm resignerat.
Hur som helst blev det ”Swedenhielms” och
inte hans filmer, som kom att skänka honom
den stora popularitet som han innerst traktade
efter och samtidigt hade samvetskval över att
han eftersträvade. Det finns såvitt jag vet intet
svenskt lustspel som så länge hållit sig på
tiljorna och inte heller något, som nått så
vittgående spridning i Europa och Amerika. Med
sin klara uppläggning, sin rappa replikföring
—- kanske ibland en smula för munvig — och
framför allt sin psykologiska originalitet står
den också på en plats för sig. Hj. B. har skapat
mer förfinade saker som dramatiker och
naturligtvis ännu mer som romanberättare, men
”Swedenhielms” har en ursprunglighet, som
tjusar också då man läser om verket.
Men jag återvänder till Taorminatiden. Då
Swedenhielms skrivits färdig och med min
ivriga rekommendation skickats Dramaten
meddelade mig Stina Bergman att Hj. B. hade
liggande ett underbart ofullbordat drama på två
akter, ”Sagan”, som han inte ville skriva färdigt.
Med något besvär lyckades jag få läsa det, —
Hj. B. hade en vidskeplig rädsla för att
fullfölja verk som stannat i stöpet. Han sade till
mig detsamma som han sedermera sagt i brev
och på tryck, att man aldrig skall ändra vad
man en gång skrivit, ty då går man ifrån
sanningen. Det föreföll mig vara något vidskepligt
i fråga om ”Sagan”, som hade en halvt
dröm-artad karaktär. Vår diskussion, som fortsattes
i brev sedan Hj. Bergmans lämnat Taormina
slutade med att jag än en gång prisade de två
akterna och ivrigt uppmanade honom att skriva
en tredje. Samtidigt tillät jag mig att försiktigt
antyda, att släktskapen med Mussets ”On ne
ba-dine pas avec 1’amour” kanske var litet för
påfallande i de två utförda akterna. Naturligtvis
tillbakavisade Hj. B. med någon
överlägsenhet detta förmenta inflytande och antydde,
att den unga flickan, som förälskar sig i sin
trolösa Sune och går i döden, hade
verklighetsunderlag. Detta betvivlade jag ingalunda,
593
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
