Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
men därmed var frågan om fullbordandet av
manuskriptet lagd åt sidan i vår brevväxling.
Det kuriösa är emellertid att Hj. B. faktiskt
samma år skrivit färdig ”Sagan” och tillagt två
akter, men tydligen inte brytt sig om att skicka
manuskriptet till Dramaten eller låta trycka
det. Det kom först i tryck och spelades 12 år
efter hans död 1942 och räknas av Per
Lindberg och E. Hj. Linder som hans finaste
drama. Egentligen synes mig de två tilldiktade
akterna inte riktigt stå i nivå med de
ursprungliga två inledningsakterna och även dessa ha
— såvitt j ag kan minnas — något tillkrånglats
genom inläggande av en sorts fortlöpande
småborgerlig kritik, en sorts drama inom dramat
efter nyromantikens mönster. Att Hj. B. rörde
sig på denna mark ser man av att han s. 96
nämner ”katten Murr”, dvs. besläktad med
Tiecks ”Der gestiefelte Kater”, det oftast
citerade mönstret för denna sorts drömspel som
tillika äro ett gyckel med kritiken. Hj. B. hade
vid denna tid fått flera mycket fina recensioner
av tongivande kritiker, som förut varit
reserverade, men han var ändå inte belåten — och
givetvis hade man ännu inte hans enastående
ställning klar för sig.
Egentligen borde jag väl ha gått fri, då jag
inte annat än i brev till honom framfört
anmärkningen om reminiscensen från Musset.
Men Hj. B. var tydligen rädd att råka ut för
samma kritik, om stycket framfördes
offentligt. För att värja sig tillgrep han en rätt lustig
utväg. ”Sagan”, som på samma gång är
styckets prolog och rösten av den svikna och
döda Gudrun, frambesvärjer en narr, som tar
gestalten av en löjlig kammarjunkare som talar
bruten franska. Med en mängd inlagda fraser
gör denne kammarj unkare en del kritiska
invändningar, som jag i varje fall inte är
skyldig till. Men så yttrar han plötsligt till
den unge riddar Sune: ”Ma foi! Monsieur de
Musset har ej mer fulländat skildrat ett
kvinnohjärtas tragedi.” På denna — som det tycks
mig — mycket modest framförda kritik svarar
emellertid Sune högst irriterad: ”Så! Du tror
att hon förblöder som Rosette? Behövs det
mer plåster? ...Jag är ej någon Perdican,
som leker grymt med kvinnohj ärtan ...”
Trots denna försäkran undrar den
narrak-tige kammarj unkaren fortfarande om inte
Sune är en smula grym i sin behandling av
kvinnohjärtat, även om det inte har formen
av Perdicans sorglösa lek med den lilla
tjänstflickan. Men det är tydligen riskabelt att ge
stora författare råd, också när de begära det.
Jag vet aldrig att Mussets namn vidare
nämndes mellan Hj. B. och mig, men han skrev
veterligen inte några fler marionettspel i hans
eller Maeterlincks anda. Och de tre
expressionistiska stycken, ”Spelhuset”, ”Vävaren i
Bagdad” och ”Porten”, som samlade i en volym
utkommo 1923, äro ju av tidigare datum.
Per Lindberg vidhöll ännu 1942, att denna
genre var den förnämliga och att
”Sweden-hielms” betecknar en återgång till mer
ålderdomlig intrig. Frågan kan diskuteras. Hj. B:s
fabuleringslust behövde nog en vidare ram än
det rena verklighetsdramats. Varken ”Dollar”
eller ”Patrasket” infriar de löften som
”Swe-denhielms” gav. Men berodde det inte i någon
mån på att Hj. B. själv efter Amerikaresan
arbetade under ett högtryck, som inte medgav
konstnärlig sovring, och befann sig i en
sinnesstämning, som kom honom att lämna en
enligt hans hustru löftesrik komedi oavslutad.
Som Linder framhållit var han i sina
”marionettspel” (eller vad de skola kallas)
egentligen inte heller nydanare, inte ens i Sverige,
där han hade föregångare som Strindberg och
Pär Lagerkvist. De hade båda en starkare
dramatisk puls än Hj. B. och voro framför
allt större lyriker. För att riktigt komma till
sin rätt måste Hj. B. begagna samma
impulsiva prosadialog som finns i hans romaner.
Att låta den glida över i ometrisk vers som
Strindberg ligger inte för honom. Vad man
helst hoppar över i ”Sagan” är titelfigurens
långa rimmade tirader. Och även den
kåsörstil, som vardagsfigurerna brilj era med verkar
en smula som en överloppsgärning. Denna
genre var ett passerat stadium i Hj. B:s
diktning och han hade nog själv en känsla av det.
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
