Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINA MINNEN AV HJALMAR BERGMAN
Per Lindberg såg nog hans dramatik en smula
ur regissörssynpunkt. Men trots sina
ansträngningar hade ju Lindberg aldrig samma
framgång med sina iscensättningar av Hj. B:s
marionettspel som med Strindbergs eller
Lagerkvists likartade stycken. Det säger inte så litet.
Hj. Bergmans två sista fullbordade dramer
”Dollar” och ”Patrasket” voro ju beställda
av Gösta Ekman för Oscarsteatern, antagligen
på grund av den framgång som”Swedenhielms”
haft. ”Dollar” är ju ett obetydligt stycke och
ingår i satirer över amerikanskt väsen, som
följde efter Hj. B:s olyckliga försök att slå
igenom i Los Angeles som filmförfattare.
Däremot har ju ”Patrasket” ypperliga figurer och
scener vid sidan av åtskillig bråte. Jag har
redan talat om den olyckliga titeln, som
vållade bestörtning inom judiska kretsar och
framkallade Hj. B:s ypperliga föredrag i
Judiska Akademiska klubben. Före detta hade vi
ett halvt skämtsamt samtal i telefon, vilket
föranledde Hj. B. att skänka mig dramat med
dedikationen ”Till Martin Lamm — jude”. I ett
brev till Åke Bonnier från februari 1929
klagar han över att han överhopas av antisemitisk
litteratur ”som skall omvända mig till den
enda rätta tron” och försäkrar att han trots
sin Norrköpingsnäsa blir första offret om vi
”skulle få uppleva en äktrysk pogrom i Sverige
— vilket Gud ske pris inte är antagligt”.
Det är egendomligt att Hj. B. här
åtminstone låtsas befara den första antisemitiska
attacken från öster, under det att de svenska
judarna väl voro ense om att det var den
växande antisemitismen i Tyskland just åren
före Hitlers övertagande av makten som
utgjorde faran. Och han placerade ju också
dramat i en nordtysk stad och lät — f. ö. alldeles
riktigt —- en öster ifrån invandrande judefamilj
ge upphovet till den. Svallvågorna av den
tyska antisemitismen hade vid denna tid spritt
sig litet varstädes, men framkallade ännu så
länge i andra länder ett intresse för
rasfrågorna, som på teatrarna tog sig uttryck i
kravet på pjäser med rasdiskussion. (Också
negerfrågan drogs med såsom t. ex. i O’Neills
”Emperor Jones”.) På Oscarsteatern hade man
spelat pjäser av judiska författare och Gösta
Ekman hade haft framgång som juden De
Le-vis i Galsworthys ”Loyalties”, där judisk
mentalitet och brittisk kastanda ställdes emot
varandra. Galsworthy hade ju intagit en opartisk
ställning och det var väl också Hj. B:s mening.
Då man läser om dramat får man inte glömma
bort, att det skrevs ett decennium innan de
första judiska flyktingskarorna nådde Sverige
och innan man kunnat drömma om sådana
saker som koncentrationsläger och deportation
av judar. Någon alltigenom sympatisk bild av
familjen Meng får man ju inte, men
”Sweden-hielms” ger ju inte heller någon skönmålning
av den svenska familjen. Överhuvudtaget var
Hj. B. just ingen vän av
familjesammanhåll-ning. Han var medveten om att det på en gång
ömma och stränga förmyndarskap som han
själv varit utsatt för alltifrån barndomen varit
en påfrestning för hans klena nervsystem. (Det
är en fin iakttagelse av Hans Levander att
Hj. B. som i egenskap av ende sonen varit
föremål för mest omvårdnad, i en hel rad
romaner framställt sig som gökungen i boet,
oäktingen.) Vid tiden för ”Patrasket” hade
hans irritation framför allt vänt sig mot
hustruns familj. Då både Bergmans och
Lindbergs voro tvättäkta arier, frågar man sig
emellertid varför han i ”Patrasket” lät sitt
skämt gå ut över judarna. Man gör klokt att
därvid hålla sig till dramats eget vittnesbörd:
det före uppförandet hållna föredraget i
Judiska Akademiska klubben är avsett att
fritaga honom från direkt antisemitism och
blandar något ihop korten.
I dramat får huvudpersonen Joe Meng vid
ett tillfälle kritisera Shylockfiguren. I
allmänhet brukar ju Shakespeare klandras för att han
gjort sin jude så hämndlysten och blodtörstig,
men Joe Meng anser honom visa en oförlåtlig
dumhet i den gripande monolog, där han
beklagar sig. Och han finner hans oro över
dottern som rymt med en kristen löjlig: ”Jag kan
inte börja min bana här med att springa
omkring på gatorna och ropa efter en förlupen
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
