Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Martin Lamm: Mina minnen av Hjalmar Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN LAMM
dotter ... Det skulle skada vårt namn.” Han
begagnar ju också dotterns rymning till några
förbluffande affärstricks, en smula otroliga
som alltid hos Hj. B. För övrigt anser Joe
Meng, att judarna själva skratta åt Shylocks
lidande, då de se ”Köpmannen i Venedig”,
ty judar ha intet till övers för rasfränder, som
ej tillhöra deras egen trånga familjekrets. Den
fantasi, som redan i själva dramat och ännu
mer i föredraget framhålles såsom Joe Mengs
och hans ras’ adelsmärke består i en
bond-fångaraktig fiffighet. Den lyckas naturligtvis
med den något imbecille greve Archi, men
hans förnuftige vän Plom genomskådar den
lika lätt som läsaren. Det måste också sägas
att Joe Meng inte gör något för att dölja den
utan tvärtom demonstrativt skryter med sin
förmåga att lura ”gojim”. (”Konstigt vad det
teatraliska ligger för oss”, säger Plom till Joe
Meng.) Han betecknar denna lust att lura
andra öppet så att de veta att de bli lurade
och därför kan lura i sin tur som en sorts
Fart pour Part. Att döma av Joes svar, är han
för naiv för att förstå, att han ramlar i gropar
som han själv grävt. Ingen förnekar, att det
finns gott om dylika judar. Men man har
svårt att förstå varför de skola framställas som
karakteristiska för rasen och t. o. m. vara
föremål för en viss avundsjuk beundran från
Hj. B:s sida. Endast genom Gösta Ekmans
ypperliga spel kunde figuren få den charm,
som Hj. B. tydligen ville få fram hos den.
Att Hj. B. fått material till ”Patrasket”
under sina Tysklandssejourer är uppenbart.
Men det förefaller som om han där sett
judarna rent utifrån vid de då i Tyskland mycket
vanliga gatuuppträdena. Att dessa voro
upptakten till en av världshistoriens hemskaste
utrot-ningsprocedurer kunde han knappast ana.
Hj. B. var en utomordentlig
individualpsy-kolog, men han var för mycket
karikatyrtecknare, för intensivt upptagen av de rikt
facette-rade och dubbelbottnade personligheterna för
att passa till ras- eller folkpsykolog. Italienarna
roade honom som kuriösa och lustiga barn,
men han var absolut ohågad att ta deras
so
ciala och politiska problem på allvar, och
Mussolini betraktade han enbart som en kuriös
företeelse. Antagligen uppfattade han Hitler
och hans anhängare på samma sätt. I Amerika
stöttes han av precis samma motsägelser
mellan offentlig och enskild moral som en gång
Dickens, och ännu i ”Clownen Jac” är
Ame-rikaresan roande men lika ytlig som i ”Dollar”.
Det är överhuvud rätt olyckligt, att alla
hans tre realistiska dramer framträda med ett
underförstått anspråk på att ge folkpsykologi.
Familjen Swedenhielm är roligt tecknad, men
ger naturligtvis inte alls det avsedda intrycket
av en svensk genomsnittsfamilj. Och som
Linder påpekat begagnade han för sin
Amerika-satir i ”Dollar” figurer från ”Eros begravning”
och ”Flickan i frack”.
I hans enorma galleri saknades förut judar
eller i varj e fall folk sådana som mer påtagligt
utrustades med judiska rasdrag. Den
beskedlige Gawenstein tyckes vara Wadköpings enda
mer bemärkta jude. Han verkar mycket litet
rasbetonad, också då han i ”Clownen Jac”
oväntat dyker upp i Los Angeles. En sorts
dubblering av honom är väl
antikvitetshand-lare Rosenstein i ”Patrasket”. Han och hans
obildade hushållerska Majken, en ”praktfull
rödhårig nordgermansk kvinna”, inleda
”Patrasket” — det är för övrigt hon som kallar
de väntade släktingarna för patrask, något
som hon sedermera mildrar, då de lova att
höja hennes lön.
I skildringen av Rosenstein liksom av farfar
och farmor Meng har Hj. B. begagnat vad
han på litterär eller muntlig väg kunnat
tillägna sig om judiska rituella bruk och
maträtter. Han låter dessutom dessa judetyper
uppträda med de stämningsfulla bibelfraser,
som äro gängse i alla äldre judevänliga
skildringar. Rosenstein talar om sig själv som ”ett
ensamt träd, en trädstam utan blad och
blommor” och vill ”riva hår och skägg”. Att sådan
vokabulär inte längre förekom bland de judar,
av vilka en bråkdel så småningom hamnade
hos oss, kunde Hj.B. inte rimligtvis veta. Alla
dessa typer verka rörande trots sin påfallande
596
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
