Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oktober. N:r 8
- Harry L. Schein: Den nya myten om F. Scott Fitzgerald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA MYTEN OM F. SCOTT FITZGERALD
ner, ekonomin är fruktansvärt belastad med
gamla skulder, Zeldas sjukhusräkningar m. m.
Litteraturens playboy och tjugotalets idol hade
kommit på dekis. Han, vars ambition varit att
bli en generations talesman fick äta upp det
och blev en generations syndabock, ett
föraktat objekt för sociala moralister. Det lilla
han nu kunde skriva hade han ofta svårt att
sälja.
*
Så långt är historien om F. Scott Fitzgerald
en sedelärande berättelse med ett
konventionellt slut. Men historien är inte slut än och
det som följer ger en försonande och värdig
komplettering av hans bild, delvis som
författare men främst som människa. Under hela
denna nederlagets period, ”i själens verkligt
mörka natt, där klockan alltid, dag efter dag,
är tre på morgonen” blir han medveten om
sitt livs fiasko, om hur han slösat bort sin
begåvning. Kanske med en viss
efterrationalise-ring påpekar han att det i allt han skrivit hade
funnits ”a touch of disaster”. Fjärran från den
gamla begränsade miljön blir han även på det
klara med den sociala verkligheten utanför
och drar själv paralleller mellan sina egna
erfarenheter och den våg av förtvivlan och
resignation som drog över landet efter Wall
Streetkraschen. Visserligen blir han inte
politiskt medveten, så länge man med detta
begrepp menar ökad insikt i de sociala
sammanhangen. Men han anar åtminstone betydelsen
av dessa sammanhang och känner sin
oförmåga som en stor brist.
Det är nästan rörande att se hur han fuskar
i politik och inte riktigt kan besluta sig om
sin attityd till kommunismen. Efterlämnade
anteckningar visar att han redan under arbetet
med ”Tender is the Night” funderat på att
göra Diver till kommunistsympatisör, fast han
sedan ändrade sig och i hans posthuma,
oavslutade roman ”The Last Tycoon”
förekommer redan en kommunistledare, skildrad på
ett sådant sätt att Fitzgerald inte direkt tar
ställning annat än genom att erkänna den
so
ciala och politiska verklighetens avgörande
betydelse. I rörande brev till sin dotter — för
vilken han känner ett stort ansvar och varm
tillgivenhet — talar han t. o. m. något
osam-manhängande om ”Das Kapital”. För övrigt
visar just dessa brev till dottern hur hans
självkritik och objektiviseringsförmåga skärpts
under nederlaget och hur posefritt och
mänskligt han utformar sin fadersroll.
Denne författare, som hade begåvning utan
intellektuell kontroll, som längtade efter
skönhet utan att ha estetiska ideal, som hade en
uttrycksförmåga som få, dock utan många
idéer att uttrycka, han avvinner sitt nederlag
en betydande seger. Han publicerar ett antal
artiklar, sammanförda under namnet ”The
Crack-up” och levererar där en kylig analys av
sina nervösa sammanbrott, sin känslomässiga
utmattning och sin konstnärliga tomhet. Dessa
artiklar är utförda med en nästan klassisk
hänsynslöshet — dock inte utan inverterad
romantik — ett lugnt och bittert patos och ett
uttryckssätt som ger många avsnitt lyriska
valörer.
Men inte ens hans uppriktighet i ”The
Crack-up” rehabiliterar honom utåt, den
användes tvärtom som ytterligare vapen mot
honom. Resignerat säger han att ”som
tretti-åringar ville vi ha vänner, men som
fyrti-åringar vet vi att dessa lika lite kan frälsa oss
som kärleken frälste oss som tjugoåringar”.
Fitzgerald föddes 1896, man kan utan tvekan
sätta likhetstecken mellan dessa åldersgrupper
och nittonhundratalets decennier för att få ett
grepp om sensibiliteten och allmängiltigheten
i hans upplevelser.
När Fitzgeralds bana ännu stod som högst
hade han redan kontakter med Hollywood.
Han bodde där i flera omgångar, arbetade
ibland åt filmindustrin och sålde några
filmrätter till sina verk. Hans dåliga ekonomi
tvingar honom mot slutet åter till filmstaden.
Han arbetar som scenarioförfattare åt
kultur-snobbistiska producenter utan att — ironiskt
nog för övrigt — få något scenario inspelat.
Fitzgerald har en gammal förkärlek för
607
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1951/0617.html
