Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry L. Schein: Den nya myten om F. Scott Fitzgerald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY L. SCHEIN
Hollywood, hans sociala medvetande är som
sagt inte helt utvecklat. Han måste nu leva
mycket försiktigt, han tycks också ha träffat
en kvinna som ger hans vrakliknande tillvaro
en smula stadga. Av själva filmarbetet är han
helt ointresserad, men han avskyr att vara
skyldig pengar och trälar mest för att betala
tillbaka sina skulder — vilket han för övrigt
lyckas med.
Men bakom hans yttre resignation finns
ännu den intensiva viljan att skriva, att skriva
bra. Han har varit en smart novellist med
spännande, välskrivna och poängrika berättelser,
men t. ex. i den lilla, tidigare opublicerade
novellen ”The Lost Decade” som finns i ”The
Stories of F. Scott Fitzgerald” och som skrevs
vid den tiden, märks nya toner, en mera
differentierad och konstnärlig berättarteknik.
Trots flera sammanbrott — denna gång dock
främst fysiska — skriver han i desperation på
en ny roman. Han arbetar t. o. m. i sjuksängen,
han vill visa att det bakom playboyen finns
något äkta, han vill äntligen skriva för
skrivandets egen skull och inte för berömmelsen.
Fitzgerald dör strax före julen 1940, mitt
under arbetet. Han har hunnit färdigställa
något över fem kapitel, som så småningom
publiceras tillsammans med efterlämnade
anteckningar om romanens planerade fortsättning.
Det är ett karakteristiskt inslag i
Fitzgerald-kulten att ”The Last Tycoon” i dag upphöjts
till ett stort möjligt konstverk. Hade
författaren bara fått leva, säger man, hade han skrivit
en roman som skulle ha blivit en milstolpe i
den amerikanska litteraturen. Dessa omdömen,
som ju endast kan grunda sig på det
föreliggande publicerade materialet, är minst sagt
överdrivna. Allt talar i själva verket för att
Fitzgerald inte har lyckats komma över många
av sina väsentliga svagheter, t. ex. den oklara
kompositionen, tankegrumligheten,
framgångs-fascinationen, o. s. v.
Romanens huvudperson är en filmproducent
för vilken Irving Thalberg påstås ha varit
modell. Han skulle vara den siste store
producenten, filmgeniet, som ännu står fri från det
stupida hollywoodmaskineriet och som
invecklas i en uppenbarligen mycket komplicerad
intrig med gangsters, kärlek, fackföreningar,
bolagsstrider etc.
Men visst visar ”The Last Tycoon” nya och
glädjande anslag, en ytterligare förfining av
Fitzgeralds uttrycksmedel, en mognad
männi-skoteckning, även här uttryckt genom en perifer
jagberättare. Kyssen är inte längre den enda
kontakten mellan könen, pengarna inte längre
självändamål, konflikterna inte längre
sentimentalt ogripbara utan förankrade i en
påtaglig verklighet. Det är möjligt att denna roman
med sin briljanta miljöskildring hade kunnat
bli den första realistiska hollywoodstudien som
vi, trots Budd Schulbergs ”Varför springer
Sammy”, fortfarande väntar på.
En hel del om Hollywood får man däremot
reda på i Schulbergs tredje, i början
omnämnda roman ”The Disenchanted”. I
fitz-geraldska sammanhang är det dock svårt att
ta ställning till en sådan nyckelroman, som ju
inför varje saklig avvikelse från porträttet kan
rädda sig genom att hänvisa till romanens
villkor.
Bakgrunden till boken är att Schulberg mot
slutet av trettitalet fick jobb som Fitzgeralds
junior writer vid utarbetandet av ett
filmscenario. Deras arbete tvingade dem till en resa
österut under vilken Fitzgerald fick ett
återfall och började dricka våldsamt. Under de
följande dagarna upplöstes F. — eller
Halli-day som han heter i boken — gradvis under
inflytande av spriten och under trycket av en
efter Walter Wanger kopierad filmproducent,
som torde vara ett av de elakaste och mest
träffande porträtten av Hollywoods stormoguler.
Otvivelaktigt har Schulberg skrivit en
fängslande roman. Dess sakvärde för problemet F.
Scott Fitzgerald är dock minimalt, om man
undantar skildringen av yttervärldens
uppträdande mot honom. Schulberg är uppenbarligen
fascinerad av Fitzgerald, han saknar
psykologiska perspektiv och romantiserar det redan
romantiska objektet. Alkoholismen får bli
orsaken till F :s förfall i stället för ett av dess
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
