Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Harry L. Schein: Den nya myten om F. Scott Fitzgerald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN NYA MYTEN OM F. SCOTT FITZGERALD
symtom. Halliday tecknas som en i förtid
gammal man som mest av allt avskyr
självmedlidande, något som Fitzgerald alltsomoftast
brukade vältra sig i. Det första mötet mellan Scott
och Zelda förläggs till vapenstilleståndsdagens
overkligt festande Paris i stället för till den
mindre glamourösa amerikanska småstaden
och Zelda tecknas som en underlig blandning
av fysisk oskuld och sofistikerad frivolitet —
allt detta smådrag som ökar romanens
upplaga och fitzgeraldkultens spridning, det
sistnämnda genom att som romanens verklighet
skildra några av den verklige Fitzgeralds
förhoppningar och illusioner.
Mera fakta får man däremot i Mizeners
biografi. Den är föredömligt klar och översiktlig,
rik på inte bara pikanta sakupplysningar, och
trots en viss torrhet rätt lättläst. Tyvärr
undviker Mizener personliga färger, oakademiska
ställningstaganden och värderingar och (nöjer
sig med ett allmänt positivt och förstående
tonfall, bakom vilket sannolikt döljer sig en viss
överskattning av Fitzgeralds litterära
betydelse.
Av denna får man indirekt en klarare bild
genom att läsa essäsamlingen om honom. Det
är rentav förbluffande, hur htet artiklarna av
de mest skilda och kvalificerade kritiker
skiljer sig från varandra, hur litet det finns att
säga om honom som författare, hur
odifferentierat och begränsat hans område
egentligen var.
Den första tj ugotalsmyten om Fitzgerald
var en ungdomens och jazztidens myt. Allt
gick ju så väl ihop med framgångsmanin och
tron på de obegränsade möjligheterna — om
man bara trodde på Askungen. Visserligen
kunde inte varje fattig och begåvad yngling få
sin rika prinsessa som i Fitzgeralds roliga,
enda konsekvent optimistiska — och därför
satiriska — novell om diamanten som var lika
stor som Ritz, men hon skulle i alla fall vara
inom räckhåll så att man kunde sola sig i
hennes glans och den manliga askungens lycka.
Fitzgerald blev sin generations talesman, inte
genom att tala om hur den var, utan genom
att visa hur den skulle vilja vara. Han delade
och representerade nationens dagdrömmar och
blev en myt när han tycktes vara på väg att
realisera dem.
I dag är den myten krossad på ytplanet.
Men genom att projicera framgången från det
sociala planet — där den blev ett fiasko —
till det mera salongsfähiga litterära planet
försöker man återupprätta myten. Den skulle
vara riktig trots allt eller — som rubriken lyder
på en recension av Mizeners bok i The New
York Times: ”The final triumph is
Fitz-gerald’s.” Man vill undfly tidens tryck och
ångest och väljer som lämplig tillflyktsort det
glada tjugotalet, vars optimister försökte
besvärja lyckan med magiska formler om den
förlorade generationen och som — det skall
villigt medges — hade roligt så länge det
varade. Det egendomliga är bara att historien
om F. Scott Fitzgerald, som bättre än de flesta
visar den tragiska ytligheten och
meningslösheten hos det amerikanska samhällets
askungemyt, i dag användes som mytens vittnesbörd
och sanningsbevis.
609
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
