Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - John Hayward: Brev från London. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRÅN LONDON
Genom den omfattande samling brev av Ezra
Pound som nyligen har publicerats har man
för första gången fått tillräckligt material för
att kunna värdera och uppskatta hans
outtröttliga och fruktbringande tjänster åt den
engelska litteraturen under en period av trettio år,
från 1910 och framåt. Det är en synnerligen
intressant samling och utan tvivel ett ytterst
betydelsefullt bidrag till vår tids
litteraturhistoria. Dessutom är den en hälsosam
påminnelse om att samtidens litteraturhistoria inte,
som man kunde förmoda, skapas genom
bokklubbar, genom korandet av ”månadens bok”
eller tidningars månatliga ”val”, genom
bestsellers och litterära pris eller genom väldiga
reklamkampanjer och allehanda kommersiella
knep för att driva upp försäljningen av
”aktuella succéer”. Ezra Pouinds brev är inte för
den publik som håller till godo med näring ur
sådana källor och inte väntar sig annat av sin
läsning än underhållande tidsfördriv. De har
sitt intresse, sin betydelse och, skulle jag vilja
tillägga, sin sällsamma tjusning endast för
dem som uppfattar läsning som mer än ett
tidsfördriv och litteraturen som något annat
än den roman eller biografi som man tar hem
en gång i veckan från närmaste lånbibliotek.
Men åt sådana läsare och i all synnerhet åt
författare, särskilt unga författare, kan man
inte nog livligt rekommendera dem.
Jag föreställer mig att Ezra Pound för de
flesta skandinaviska läsare är föga mer än ett
namn. Ett namn som man kanske med en viss
obestämd vördnad minns från dedikationen i
”The Waste Land”, där T. S. Eliot hyllar sin
mästare som ”il miglior fabbro” (”den bäste
smeden”), eller framför allt associerar med
hans olycksaliga mentala sammanbrott i
Ita
lien under kriget, med det påföljande åtalet för
påstådd förräderiverksamhet och med den
skamliga opinionsstormen i Amerika,
igångsatt och på ett plumpt sätt underblåst av
Satur-day Review of Literature, då han år 1949
tilldelades Bollingenpriset för sina ”Pisan
Can-tos”. Det ligger ett element av tragisk hybris i
Aristoteles’ mening i Ezra Pounds fall, vilket
ger en särskild pregnans åt historien om hans
hängivna liv sådan den avtecknar sig i hans
brev. Det är alltid och överallt sällsynt att
träffa på osviklig lojalitet mot en impopulär
sak, och kanske är det framför allt sällsynt att
möta den bland ledande litterära
avantgar-dister som brukar vara benägna att av ren
oppositionslusta begå ”le trahison des clercs”.
Men om och när vi verkligen träffar på den
gör den ett märkvärdigt starkt intryck. Under
så gott som trettio år var Pound en exemplarisk
ledare av detta slag, ända från sin ungdom
med dess revolutionära nit fram till andra
världskrigets utbrott.
Det excentriska och affekterade hos honom,
de dårskaper och överdrifter han ibland har
gjort sig skyldig till, den sporadiska
våldsamheten i hans uttalade fördomar och antipatier
(för att inte tala om hans felaktiga grekiska
accenter som pedanterna har varit snabba att
notera och gotta sig åt!) utgör uppenbara fel
och brister. De har troligen berövat honom en
del stöd och begränsat eller åtminstone
försenat det erkännande som tillkommer honom.
Men för dem som förstod vad han försökte
uträtta var dessa brister, under den period jag
har nämnt, av ringa betydelse i jämförelse
med de tillgångar han ägde i sin märkliga
kritiska intelligens och känslighet och sin
sällsynta förmåga att på ett verksamt sätt utnyttja
610
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
