Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - John Hayward: Brev från London. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
•dem. De stod alltid till förfogande för de
författare som han ansåg värda att hjälpas och
trodde sig kunna hjälpa, och få kritiker har
•överhuvudtaget lämnat sin hjälp så generöst,
så tålmodigt och storsint som han. Jag tror
man med rätta kan säga att Pound trots sin
•egoism och sitt diktatoriska sätt alltid var
ytterst osjälvisk i sin önskan att hjälpa andra
-samt absolut omutlig. Hans brev visar hur han
:gång på gång med avsky och förakt
tillbakavisade frestelsen att uppoffra de värden han
hävdade för att vinna pengar, makt eller
massans bifall. I hela sitt arbetande liv accepterade
•och uthärdade han fattigdomen utan att klaga.
Pound föddes i Idaho, och efter examen vid
Pennsylvaniauniversitetet slog han sig år 1908
ner i London, några månader före sin
tjugu-tredje födelsedag. De närmaste trettiofem åren
kom han att tillbringa i Europa, där han
ägnade sig åt att omhulda och uppfostra en ny
generation engelska och amerikanska
författare och att bekämpa okunnighet, slöhet och
filistrers onda anslag. När den unge mannen
— lång, en smula dandyaktig, med spetsigt,
rödbrunt skägg och det yviga självförtroendet
hos en elizabethansk äventyrare -—- först kom
till London, höll Bloomsburyintelligentsian
redan på att sammansmälta till en bestämd grupp
och var i färd med att upprätta sin begränsade
men mäktiga hegemoni över samtida konst och
litteratur. Pound kom mycket riktigt i kontakt
med dem men fick aldrig tillträde till deras
•exklusiva kotteri och kom alltid att förbli en
■outsider. Den inavel de bedrev kännetecknades
visserligen av stor förfining i tanke och känsla
men kunde ändå, som han riktigt förutsåg,
• endast leda till sterilitet. Pound ville så nya
frön och se till att de gav frukt när tiden var
mogen. Jag nämner detta därför att det länge
har varit en myt att det var enbart
Blooms-burygruppens sådd och omvårdnad som
fram-bragte t. ex. Joyces, Eliots och Lawrences
första alster. Såningsmannen var i själva
verket Ezra Pound, och som verktyg och
gödningsämnen tjänade i stor utsträckning hans
ibrev till unga författare och till mecenater —
enskilda individer som den välvillige
amerikanen John Quinn eller ”små magasin” som
Poetry eller The Egoist — som kunde tänkas
hjälpa dem, antingen genom att köpa deras
manuskript eller genom att se till att de blev
tryckta.
Man häpnar när man läser breven över
vilken möda han kunde göra sig för att ge råd
och skaffa hjälp, och det på bekostnad av tid
och energi som han med nöd kunde avvara
från sitt eget arbete, en möda vars enda lön
var den slutliga tillfredsställelsen, som ofta lät
länge vänta på sig, att se sina skyddslingar
uppfylla sina löften och slå igenom som
författare. Pound var inte den som hade någon
respekt för konventionerna — det gick precis i
stil att han en gång bodde i ett triangulärt rum
— och han kunde vara hur okonventionell som
helst i fråga om syntax, stavning och vanlig
hövlighet om han trodde att han därigenom
kunde trumfa in en kritik eller pressa någon
att göra vad han ville. Breven till hans intima
vänner är fulla av underliga spetsfundigheter,
grovkorniga skämt och ordlekar å la Joyce.
Jag är övertygad om att han ofta var besvärlig
intill det olidliga och ibland helt enkelt tjatig,
men eftersom det aldrig var någon tvekan om
hans goda uppsåt fick han oftast sin vilj a fram
till slut. Harriet Monroe, grundare och
redaktör av Poetry, fick inte någon ro förrän han
hade övervunnit hennes betänkligheter och
halvt tvingat, halvt övertalat henne att trycka
T. S. Eliots första dikter; han trugade på
Little Review de första utdragen ur Joyce’s
”Ulysses”, och han var direkt ansvarig för
publiceringen av ”A Portrait of the Artist as
a Young Man” och Wyndham Lewis’ första
roman ”Tarr”. Till hans främsta majevtiska
prestationer hörde den detaljerade kritiken av
form och innehåll i ”The Waste Land” före
dess första publicering i Criterion, en tidskrift
som inom parentes sagt hade oerhörd nytta av
hans uppmuntran och stöd.
Längre fram, när han själv var ivrigt
upptagen av översättandets problem, tog han sig
tid att skriva två långa brevserier vari han
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
