Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - John Hayward: Brev från London. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
minutiöst kritiserade Binyons version av
”Divina Commedia” och Rouses version av
”Odys-séen”. Särskilt breven till Binyon visar inte
bara hur mycket arbete han var beredd att
lägga ner på en annans verk, utan också hans
djupa förståelse både för ordens klang och för
deras metriska värde. Om han så aldrig hade
skrivit en rad poesi själv skulle redan dessa
brev i hög grad rättfärdiga Eliots anspelning
på hans litterära kapacitet, vilken jag redan
har citerat. Det kan kanske vara värt att nämna
här att Eliots första publicerade prosaarbete,
nu ett objekt för samlare, var en år 1917
utgiven, anonym essay med titeln ”Ezra Pound:
His Metric and Poetry”.
Pounds ambition som kritiker var ända från
början att skapa vad han kallade ”en miljö
vari konst kan existera”. Han kom tidigt
underfund med att han inte kunde nå detta mål i
det filiströsa Amerika — han avstod dock
aldrig från sitt amerikanska medborgarskap och
har aldrig visat sig annat än stolt över att vara
i besittning därav. År 1921 flyttade han över
från London till Paris, där han bodde i tre år,
och slog sig slutligen år 1924 ner i Rapallo på
italienska Rivieran, lockad av de låga
levnadskostnaderna, av önskan att bota en atavistisk
längtan till medelhavsländernas civilisation
samt av en naiv beundran för Mussolini! På
sätt och vis hade han vid det laget presterat
lika mycket som andra med liknande
ambitioner förmår under en livstid — han hade
lyckligen fostrat den nya författargenerationens
blivande ledare och hj älpt dem i gång på deras
bana. Fastän breven visar att han stod i
kontakt med en eller ett par representanter för
den närmast följande generationen ända fram
till krigsutbrottet och livligt intresserade sig
för deras arbete, sympatiserade han på det
hela taget inte med denna generation eller var
beredd att träda i bräschen för den. Hans
fascistiska böjelser var ett effektivt hinder för
närmare förbindelser eller samarbete med de
unga kommunistiska författarna i 1930-talets
England. Han kunde avfärda Auden nästan
föraktfullt, kanske obenägen att erkänna eller
oförmögen att tro att andra fula ankungar än
hans egna en vacker dag skulle kunna bli
svanar. Det kanske räcker som förklaring att det i
varje kritikers liv måste komma en tid då
foten är mindre snabb att gå morgondaggen
i möte och hjärtat mindre mottagligt för nya
emotioner. Den erfarenheten gjorde Matthew
Arnold.
Men Pound gav inte upp kampen därför att
han bosatte sig i Italien. Hans råd till litterära
redaktörer var lika många, lika väsentliga och
lika ampra som någonsin. ”Civilisationens,
kulturens, förfiningens och den estetiska
urskill-ningens förskräckande röst” (som han en gång
sade om sig själv) förmådde fortfarande kalla
de irrande lammen tillbaka till den raka, smala
väg som han från början hade lett dem in
på-Han kunde få redaktörerna för en ny flora av
”små magasin” och deras bidragsgivare att
darra när han svängde sin piska och uttalade
sina förbannelser. Men han var i mycket högre
grad än förut upptagen med eget arbete,
framför allt med att fullborda sina ”Cantos”, och
sammanställa sina kritiska lärosatser till
böcker som ”The ABC of Reading” och ”A Guide
to Kultur”. Han var också livligt engagerad r
nationalekonomiska spörsmål och i en
kampanj mot procenteriets onda.
Liksom många andra intellektuella vid denna-,
tid — Herbert Read, Orage (utgivaren av New
English Weekly) m. fl. — blev han en fanatisk
anhängare av C. H. Douglas’ tilltalande teorr
om socialkrediten. Hans entusiasm svalnade
emellertid sedan han hade gjort en del kuriös
propaganda för saken och han återgick snart
till litteraturen, men det hela tycks ha lämnat
kvar någon retning i hans system ty han kunde
inte heller i fortsättningen se annat än ondska
och konspiration i Västerlandets traditionella
bankmetoder och skattepolitik. Det var
huvudsakligen därför som han så lätt föll för
fascist-klickens lockelser när den drog Italien in i
krig mot västmakterna. Han har senare fått
böta mycket hårt för sitt felsteg, vilket enligt
dem som har känt honom väl i många år inte
berodde på argt uppsåt eller brottslig avsikt
612
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
