Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - John Hayward: Brev från London. Översättning av Sonja Bergvall - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
utan på en dumdristighet som gränsar till
arrogans och på den utmanande attityd
gentemot samhället som alltid har varit ett element
i hans kritik av den anglosaxiska världens fel
och brister i fråga om både litteratur och
politik, och som i all sin dårskap är ett
vittnesbörd om hans integritet.
Med risk att verka skolmästaraktig skulle
jag som avslutning vilja tillägga, att varje
svensk läsare som är allvarligt intresserad av
de framsteg som engelsk litteratur har gjort
under de senaste trettio åren bör känna till
något om den roll Ezra Pound har spelat däri.
Och j ag säger framsteg hellre än historia,
därför att Pound både i sitt eget och i sina
lärjungars författarskap först och främst var
intresserad av att flytta fram gränserna för tanke
och känsla inom litteraturen och av att
utex-perimentera en teknik som kunde tjäna detta
ändamål. Genom en försynens skickelse kom
Pound att framträda i en stund då litteraturen
började stagnera, som den alltid gör när
författare nöjer sig med att följa utslitna
litterära mönster, och han tog till sin uppgift att
ge den nytt liv genom nya idéer och nya
uttryckssätt. Att han lyckades i sitt uppsåt
bevisas redan av det faktum att han trädde i
bräschen för Eliot och Joyce medan de ännu
var okända, kämpande författare. Och som
breven visar, var dessa två endast de första av
många mindre berömda diktare som han tog
sig an och vägledde och strävade att få så
erkända som de sedermera har blivit.
Översättning av Sonja Bergvall
TEATERKRONIKA
av
EBBE LINDE
The Rose Tattoo
Sicilianism, kallar man i Italien det
ohämmade temperamentets livsstil, som vi häruppe
anser vara sydländsk i största allmänhet, men
som man där håller för särskilt typisk för det
gamla Trinacria.
Det berättas att Tennessee Williams, då
bosatt i Rom, i fjol for till Sicilien på inbjudan
av regissören Luchino Visconti för att se på
inspelningen av filmen ”Jorden skälver” (”La
terra trema”). Och det begav sig att Viscontis
temperamentsfulla sätt att regissera ej mindre
än alla statisternas snarhet till fyr och flamma
som till tårar och jubel kom att bli som en
uppenbarelse för honom, en uppenbarelse om
ett nytt, fast urgammalt, sätt att leva enkelt
och direkt, utan anglosachsiska insnördheter.
Det blev ett par betraktelser i amerikanska
tidskrifter och inom kort det nya dramat, ”The
Rose Tattoo”, på svenska ”Den tatuerade
rosen” eller helt enkelt ”Rosen”, kanske riktigare
”Rosenmönstret”: berättelsen om hans egen
omvändelse till den öppna livsstilen i gestalt av
änkan Serafina Delle Roses återerövring till
livet.
Hon har mist sin man och lever i kult av
urnan med hans aska. Den sexualbortträngning
detta innebär överstrålar, och hon förföljer
med misstänksam bevakning också den
uppväxande dottern Rosas möjligheter att få
kontakt med jämnåriga pojkar. Till dess
idol-atrien välts med skräll och ångest när hon får
reda på att den dyrkade döde som alla män
inget helgon var. Då byter hon ut honom mot
en lastbilschaufför, mindre romantiskt skön än
minnesbilden, men en hygglig karl trots sin
småfiffighet, och, framför allt, levande.
Dottern försonas efter kort fientlig triumf.
Lycko-svalor, röd skjorta i luften och Venus strålande
på himlen. ”Det är alltid tid för rosor. För alla
människor.”
Ett uppståndelsedrama. Ingalunda lättspelat.
Serafina är en stor roll för en stor skådespelerska.
Författaren har tänkt den för Anna Magnani.
Där kan vara en svårighet. Men en större är
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
