Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
att hennes motspelare mindre är dottern och
den nye älskaren än hela kollektivet av
impulsiva och anonyma barn och vuxna
runtomkring. Man minns från ”Linje Lusta” det
återkommande melankoliska ropet ”Flores para
los muertos”. Där utnyttjades själva det
främmande i tungomålet för att skapa atmosfär.
Samma grepp återkommer här upprepat över
hela klaviaturen. Den ackompanjerande kören
har fått en huvudroll, som i Euripides’
”Bac-kantinnoma”, och halva tiden är det den vi
hör snattra, skälla, leva med, skratta och jubla
på ett språk som till stor del är italienska.
Genom att förlägga handlingen till en
immigrantby på Louisianakusten, USA, har
Tennessee Williams i viss mån brutit udden
av den romanska kritiken, som naturligtvis
går ut på att folkkaraktärsskildringen är för
turistiskt ytlig och förhåller sig till Giovanni
Verga som lemon squash till Marsalas tunga
vin. Men därtill har han fått tillfälle till några
verkligen verkningsfulla rasparalleller: mellan
den hetsige, i grunden godlynte chauffören
Mangiacavallo och den kavlugne men elakt
långsinte försäljaren, som får honom avskedad
(dagon och yingon); mellan den varmblodiga
lilla Rosa och den tafatte nordiske
matrospojke, som är hennes beundrare, och vars
kyskhet bredvid hennes barnsliga hetta blir
både rörande och enfaldig; och så vidare.
Alla Tennessee Williams hjältinnor är
bornerade, och har sin tragik i sin inskränkning.
Alla har de fått ett grundskott någon gång,
det må vara ett lyte som i ”Glasmenageriet”
eller chocken från ett äktenskapligt trauma som
i ”Linje Lusta”. Serafina är inget undantag,
hon har sin skitstolthet över ett klingande
namn och ett apokryfiskt baroni, och chocken
har ju denna gång varit mannens våldsamma
död. Men för första gången reser sig
huvudfiguren från det som förlamar henne och
spränger den sociala högfärdens skrankor som
kontramotivets Stella måste ha gjort i ”Linje
Lusta”. Däri ligger det rosafärgade och nya.
Detta skådespel, som kanske inte precis är
Williams’ yppersta, men under alla
omständigheter en milstolpe i hans produktion, hade sin
urpremiär på Martin Beck Theatre i New York
den 5 februari 1951. Till Köpenhamn
(Frede-riksbergs Teater) och Göteborg (Stora
scenen) kom det samtidigt, den 31 augusti, och
till Oslo den 17 september, de första
föreställningarna i Europa.
Skulle man ta respektive föreställningar till
måttstock på svensk och dansk teaterstandard
i allmänhet, så nödgas man konstatera att
Sverige åker dit med 0—12, som vid den första
federationsmatchen i fotboll, som jag en gång
såg på Stadion. ”Vari består trädens skönhet?
Att en så stor sak synes så lätt.” (Ehrensvärd.)
— Vari bestod göteborgsföreställningens
trä-aktighet? I att den stora saken syntes så tung,
medan det ehrensvärdska ordet verkligen kan
tillämpas på den danska. Insats för insats var
skillnaden inte så stor, om än genomgående i
dansk favör. Berta Hall är säkert föga mindre
skicklig skådespelerska än Inge Hvid Mpller,
och Ulla Jacobsson kanske man rentav skall
minnas längre än Ingeborg Brams. Men hon
var med all sin utstuderade plastik inte alls så
väl insmält i samspelet. Och detta samspel flöt
i Köpenhamn så ljuvligt lätt som en
fontän-stråle i månsken, i Göteborg som
timmerklam-par, överaccentuerat och tröttsamt, därtill i en
uppsättning utan sinne för ljussättningen,
uppenbarligen en Torsslows speciella svaghet.
Men just där hade köpenhamnsföreställningen
sin styrka, liksom i det flyktiga tempot och i
de tjechovska ljudeffekterna, symaskinens surr,
fåglarnas rop, månglansen på taket,
rosenskimret i skyn i finalen, oändligt känsligt och
oändligt ljuvt. Man gör klokt i att lägga den danske
regissörens namn på minnet. Märkligt nog är
han en debutant i pulten, den unge
skådespelaren Kai Wilton.
Oslogiven, som jag inte sett, blev en stor
personlig framgång för Aase Bye, såsom New
York-föreställningen blev det för Maureen
Stapleton, ett förut nästan okänt namn. Det
blir väl mer om denna pjäs i denna spalt så
småningom. Måhända säsongens
signaturmelodi? — om ej Anouilhs ”Colombe” blir det.
”Volpone” och ”Hamlet”
Ändå är ”The Rose Tattoo” knappast det
förnämsta som under september gått i den
danska huvudstaden. Den äran tillkommer
Erling Schroeders föreställning av ”Volpone” på
Riddersalen och den är märklig nog att böra
nämnas också i en svensk teaterkrönika.
Samme regissör gav pjäsen med samma
dekorationer och efter samma linjer på Studieteatret i
Oslo för ett par år sedan, men uppståndelsen
har blivit större kring den danska given, på
grund av de okonventionella insatserna och
det i hög grad saftiga språket, som har lämnat
Stefan Zweig och översättaren Kaj
Friis-Möl-ler långt bakom sig och gått tillbaka om inte
till Ben Jonsons ordagranna urtext, så till dess
614
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
