Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
anda, som är grovkornighet och ett
människoförakt vilket liksom Swifts i Gullivers sista
resa slår över i svavelsurt hån och hat mot hela
släktet. Alltsammans spelas i hårdaste
djurkarikatyr men med osviklig artistisk säkerhet
av Einar Juhl, Edouard Mielche, Erika Voigt,
Inger Stender och ytterligare en rad
första-rangsartister. Huvudrollerna som Volpone och
Mosca hade Olaf Ussing och Preben
Neer-gaard. Det enda en svensk stötte sig en smula
på var det sentimentala slutet, så oorganiskt
påhakat som finalen i ”Tolvskillingsoperan”,
men utan ironien som fästhake, därför
konstnärligt sett mindre berättigat. Jo, kanske också
på den beklämmande, absoluta bristen på
humor — hur sällsamt det än är att behöva göra
en sådan deklaration inför den författare som
har uppfunnit om inte saken, så själva namnet
på den. Men den bristen var fullt stilriktig och
en mönsterföreställning var det förvisso i sin
strävhet; en strävhet, vilken var som grövsta
och rivstarkaste sandpapper.
Medan vi är inne på klassikerna och danska
gränsområden, torde platsen också vara
lämplig att pliktskyldigast påminna om den saligen
kullseglade svenska ”Hamlet”, strandad på
redden av Helsingör med Ingemar Pallin som
gallionsbild och Johan Falck som kapten den
21 juni, och svårt vrakplundrad av den för en
gångs skull eniga danska huvudstadskritiken.
Intet tvivel heller om att det var ett lättsinnigt
företaget försök till vikingakupp, med enbart
tre planerade repetitioner på platsen, av vilka
dessutom en regnade bort. Man behöver inte
leta dolda orsaker till debaclet.
Norrköpings-föreställningen, så fin i urtappning, blev
annorlunda och i stort sett förfuskad i det slarvigt
hoptotade stora formatet; kungens svaghet
överexponerades, Hamlet själv föll in i
ryckighet, spöket var verkligen mer än lovligt
spök-likt (i fatal mening), förste skådespelaren och
Fortinbras mer än lovligt svaga och Carl
Johnsson-Cloffe som dekoratör hade helt
missbedömt ej blott möjligheterna att se från
sidorna i åskådarrummet, utan också dansk
mentalitet — en dansk publik reagerar helt
annorlunda inför svensk slät vardagsfunkis än
en medelsvensk, som jämt har den kring sig
överallt i butiksfönster och på automater. Dock
syns det mig som de danska strandängarna i
den skadeglada vrakningsivern kommit att som
gammalt skrot slänga ifrån sig också de
ny-accentueringar i framställningen, vilka
verkligen hyste guld. Den okonventionella
uppfattningen av Ofelia är en — ingen trånsjuk mö i
1300-talssmak där, utan en frisk och blodfull
flicka som verkligen legat med Hamlet, och
därför hade något reelllt att bli rubbad över.
En storartad Laertes (Jarl Kulle) och, nästan
bäst, framställningen av Horatio som en äldre
vän, en tanke som i sanning har mycket för
sig och som genomfördes mycket fint också.
Där trodde man visst i allmänhet att truppen
tillgripit en gammal skådespelare i brist på en
yngre ... föga anande att denne illusoriske
man i fyrtioåren spelades av en aktör som
i realiteten var yngre än den unge Hamlets
unge framställare; nämligen av Max von
Sydow.
Varbergs sommarspel, en blek men
berättigad efterbildning av Helsingörspelen, gav
Moliéres ”Tartuffe” i år (13 juli) med primus
motor Kolbjörn Knudsen i titelrollen och som
Mariane den unga och ej oävna Gunnel
Lindblom, som litet senare blev den första Colombe
på skandinavisk scen, varom mera nedan.
Naturligtvis inte bättre än Hamlet, dessa spel,
utan rakt tvärtom, men dock en klassisk
kontur mot fästningen och havet.
Odets, Steinbeck & Co.
Landet är ju för övrigt numera långt ifrån
teaterdött om sommaren, även om
tyngdpunkten flyttas ut från de fasta scenerna till parker
och turnélokaler. Jag kan här inte ge en
tillbakablick på allt, bara på det allra
anmärkningsvärdaste. Jag förbigår alltså operett och
fars, jag förbigår ruinspel och
friluftsteaterinvigningar, j ag förbigår också de kommunala
parkteaterföretagen i Stockholm och Göteborg,
fast de bragt så ambitiösa ting på skådebanan
som småpjäser av Musset, Tjechov, Synge och
Thomton Wilder. Det rör sig dock där inte om
några nyheter. Jag förbigår också en inhemsk
kreation som A. Gunnar Bergmans och Folke
Fridells dramatisering av den senares roman
”Syndfull skapelse”. Men det är i det ljuva
hoppet att den skall komma upp i en bättre
föreställning och med retusch av dialogens
orörligare partier på någon fast scen i vinter,
vilket den otvivelaktigt på mer än ett sätt vore
värd. Jag stannar bara inför ett par av de
intressantare utländska stjärnskotten, som nått
oss, Clifford Odets’ och John Steinbecks
senaste pjäser.
Clifford Odets’ ”The Country Giri” hade sin
urpremiär på Lyceum Theatre i New York i
november i fjol och nådde våra folkparker i
maj. Den handlar om alkoholistens
förned
615
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
