Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
ring precis som Inges ”Come Back, Little
Sheba”. En begåvad skådespelare är
hemfallen åt missbruket, och hans enkla och
linje-raka hustru har ingen lätt tid, men som den
goda genius hon i likhet med mången annan
på anglosachsisk scen är, så gör hon tappert
det bästa av situationen. Pjäsen utmynnar i
predikan av inte alltför sensationell
intellektuell kaliber, men står dock pinnhålet högre
än Odets’ nästföregående, på den här sidan
Hollywood. I Ingmar Bergmans regi och med
Karin Kavli i den kvinnliga huvudrollen fick
den all den omsorg som kunde krävas. Om den
vid detta laget är Odets’ sista må för övrigt
vara osvuret. Enligt amerikanska
pressuppgifter har han haft inte mindre än tre nya verk
under arbete detta år. De skall heta ”By the
Sea”, ”The Seasons” och ”The Tides of
Fundy”, men naturligtvis blir det något helt
annorlunda och ovidkommande på svenska.
John Steinbecks ”Burning Bright” har sin
engelska titel efter William Blakes poem ”The
Tiger” (”Tiger, tiger, burning bright in the
forests of the night”...) och röjer redan
därigenom sin höglitterära ambition, som för
övrigt knappast har varit till dess fördel. Sitt mest
ostentativa men kanske oskyldigaste uttryck
har den ambitionen fått genom det formella
infallet att låta personerna (mannen, kvinnan,
älskaren, den trogne vännen) skifta yrke och
miljö från akt till akt, så de helt
onaturalistiskt är cirkusfolk i den första, bönder i den
andra och sjömän i den tredje. Det skall
markera temats universalitet, förkunnar
författarens förord, men i kombination med en helt
naturalistisk dialog i övrigt gör det inte större
intryck än en anekdotisk vits. Till omväxling
med alla män som man har sett rygga för
oberäknat faderskap i romaner och på scen kan
det ju vara trevligt att här få lära känna en
som lidelsefullt åtrår att bli pappa. Fast när
åtrån sträcks därhän att den trogne vännen för
dess skull finner sig föranlåten mörda den
verklige, biologiske barnafadern (som är lika
pigg på att ta hand om avkomman även han)
då tycker man det blir väl mycket av det goda,
och den idealistiska slutpredikan om allas
broderskap i faderlighet klingar mer äcklig än
den mesta idealism man hört på scen och i
livet, vilket inte vill säga litet. Nej, något
särskilt gott stycke är det inte som Steinbeck lagat
denna gång, och inte ens halväkta i klangen,
men visst har det spelscener, särskilt i den
präktiga andra (bonde-) akten, där barnet är
på väg och sinnena börjar pyra.
Till premiären i Linköping den 12
september hade införskrivits Semmy Friedmann som
gäst. Han hade ingen svårighet att dominera
scenen med sin auktoritet och en för dagen
välgörande lugn aktion. Sture Ericson märktes
ju därnäst, som den gode vännen, medan
Nini-Christine Jönsson var odräglig som
glamour-girl i första akten, men växte både utåt och
inåt när hon fick stryka sminket av sig och
spela framskriden moder in spe i sista akten.
Där blev hon riktigt styv, faktiskt. Regi Karin
Kavli, vilket kanske bör tilläggas, liksom det
tämligen likgiltiga namn man begåvat pjäsen
med på svenska: ”Jag älskar min son.” Dekor
av Cloffe, och publiksuccés.
Två gånger Anouilh
Snabbare än man fann skäl att vänta har
Anouilhs pjäser från förra parissäsongen
hittat hit — man vågar inte säga hans ”senaste
pjäser”, ty förutom ”La valse du toréador” lär
ännu ett stycke, en kortpjäs, ligga färdig att
fällas in när dessa är avverkade i Paris.
”La Répétition, ou 1’Amour puni” fick sin
nordiska premiär på Nya Teatern i Stockholm
den 21 september under namnet ”Så tuktas
kärleken”. En lek med teatern i teatern, och
teatern på scen som verklighetens spegel, en
beprövad genre, som vi känner från bl. a. Steve
Passeur (”Les Corsaires”), Maxwell Anderson
(”Johanna från Lothringen”) och Maurice
Clavel (”La Terrasse de Midi”). Men en både
elegant och obarmhärtig variant i branschen.
En grevlig vivör sätter upp Marivaux’ ”La
double inconstance” som societetsspektakel,
och vi ser pjäsen repeteras. Den handlar om
hur man skiljer två älskande genom att skicka
på dem var sin frestare. Som det händer i
pjäsen, så sker det också i levande livet, men
så mycket grymmare, brutalare, fulare. —
Samma tematik, men vad som hos Marivaux’
blev komedi, blir tragedi i verkligheten, d. v. s.
hos Anouilh.
Parisföreställningen på Theatre Marigny
var bländande glatt och isigt kall med
bildsköna artister, men jag saknade varken dem
eller glansbildsdekoren inför Nya Teaterns
enklare uppspelning (premiär 22 september).
Nej, vad jag saknade var snarare en faktor
ändå mera levande rött blod under den blå
ytan, och man frågar sig om det är anemi i
själva texten, eller om inte denna raffinerat
616
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
