Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
konstruerade pjäs kan tänkas given med ändå
större engagemang än som skett både i Paris
och Stockholm. Jag tror att så är. Kruxet är
just att kunna ge 1700-talet utan peruk, det är
att ladda upp med farliga affekter under
glans-bildsytan, så vi hänger med i den scen, som
under alla omständigheter måste vara
föreställningens emotionella höjdpunkt, när
förföraren Hero i fjärde akten spräcker
rokokovästen och nästan bokstavligt vänder ut och in
på sina inflammerade inälvor framför
ingé-nuen, hans offer. Den scenen blir annars så
lätt enbart pinsam när den skulle vara
skakande. Här gjordes i Stockholm enligt min
mening det felet att det spelades för mycket på
rent yttre skrämselmedel. Det som gör Lucile
mör och mogen att falla för Heros lögner är
paradoxalt nog hans ärlighet. Denne bödel
(Gunnar Sjöberg) måste ha förmågan att
ensam i hela sin societetsomgivning blotta sig
till märgen, hur kunde han på annat sätt få
grepp på Lucile, renhj ärtenhetens
inkarnation? Mot Maj-Britt Nilssons framställning av
den senare (fin på många sätt förstås) eller
kanske mot hennes regissör har jag en annan,
ganska väsentlig anmärkning, den att hon
markerade sitt spel som Silvia (i
Marivaux-inter-mezzona) med en liten kokett solfj
ädersaffek-tion, som helt strider mot styckets grundtanke.
Ty denna är att just teaterreplikerna klär av
Lucile naknare och ger henne sannare, mer
okonstlade ord än hon någonsin kunde nå på
fri hand, i blotta verkligheten. Det är Anouilhs
hyllning till sin store föregångare och till den
dramatiska konst, som han vigt sitt liv.
Gunn Wållgren spelade hertiginnan. Man
njöt av hennes sagolikt naturliga replik i en
roll där onatur dock hade varit naturligare.
Frank Sundström greven. Och det var roligt
att se att han inte helt manglats platt av alla
processer i Hollywood och London.
”Colombe”, den andra Anouilh-pjäsen, är
mindre intrikat och mera lättillgänglig — ja,
man frågar sig om den inte av alla författarens
pj äser hittills är den som går genaste vägen till
hjärtat. Anouilhs chef d’oeuvre. Minnesvärd
nordisk premiär på Studion i Göteborg den 1
september. Men då den inom kort väntas också
på andra av våra scener tar jag mig friheten
för en gångs skull uppskjuta de närmare
kommentarerna tills litet mer jämförelsematerial
föreligger.
”Diamanten” och ”Patrasket”
Nu till månadens tyska och svenska inslag
— och dess tysk-svenska. Friedrich Hebbel,
1813—1863, har aldrig varit mycket spelad,
rätt så klassiker han är; med undantag för
några korta år av alltysk succés för hans
mediokra Niebelungentrilogi, som inspirerade
Wagner. Men litteraturhistorien högsätter
minnet av hans övriga åtta stora tragedier,
däribland ”Judith”, som föregrep Nietzsche, och
”Maria Magdalena”, som föregrep Zola och
Ibsen. Han djärvaste dramatiska företag blev
aldrig färdigt. Det var tragedien ”Christus”,
som inspirerad av Renan skulle ha givit en
psykologisk och rationell framställning av
kristendomens uppkomst, i så fall den första från
scenen. Riktigt färdiga blev heller aldrig hans
fåtaliga komedier, knappast ens ”Diamanten”,
vilken han slängde in till en pristävlan 1841,
utan större förhoppning att den skulle inbringa
det guld som han så illa väl behövde, och som
också mycket riktigt gick hans näsa förbi.
Det stycket handlar om en sägenomspunnen
juvel, som kungens dotter förlorar och en
knipslug judisk gårdfarihandlare kommer över
och sväljer ner, i brist på säkrare
förvarings-ställe; varefter han blir malträterad och hotad
till liv och lem på allt sätt av folk som vill åt
hans innanmäte. Kungen har nämligen utfäst
en rundlig belöning till återbringaren (en
million thaler i originalet; på Dramaten i den
allmänna sparsamhetsivern nedskurna till
hälften). Omsider slutar allt väl, prinsessan
återfår ädelsten och hälsa och belöningen
utbetalas, visserligen inte till olycksfågeln Benjamin,
men till den dumme och hederlige bonde, vars
anspråk kanske var litet bättre rättsligt
fun-tade.
Den i den folkliga delen tämligen saftiga
och drastiska saken hade för
Dramatenpremiä-ren den 7 september omarbetats rätt
ingripande av den nye teaterchefen Karl-Ragnar
Gierow själv. Djärvt gjort i ens första premiär,
och ägnat att utmana dem som inte tål
personliga fingeravtryck på marmorn. På den
punkten är j ag nu lidelsefullt ense med Gierow.
Skall man ge liv åt klassiska verk (och det
skall man) för en bredare allmänhet än
mu-sealt belästa filosofie kandidater, så får det ske
funktionellt; då får man lov att finna nya
ekvivalenter inte bara för de utländska glosorna
och grammatiska konstruktionerna, utan
framför allt i bildval, replikföring, scenisk faktur
och även idé, som har mist sin gamla funk-
4 BLM 1951 VIII
617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
