Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
tionskraft och nu skulle slå dött mot den nya
tiden och de nya tankevanorna. Inte heller kan
j ag förstå varför inte en modern diktare skulle
ha rätt att låta sig inspireras av äldre litterära
verk, så som just de bästa diktare har gjort i
alla tider innan Brändes kom och införde
genidyrkan och dogmen om originalitetens primat.
Men naturligtvis kan och bör man diskutera
hur saken var gång görs; och mången läsare
och även åskådare torde vara nyfiken på var
gränsen i det här fallet går mellan Hebbel och
Gierow.
Figurerna är Hebbels, men den allegoriska
undermening som har skjutits in bland dem är
Karl-Ragnar Gierows. Nämligen hans
antisen-suella filosofi från ”Färj stället”. Diamanten
blir en sinnebild av det animala livet, och
jakten efter den det jagande efter vind, vari var
och en bara avslöjar sin sämsta sida. Nu har
Hebbel verkligen i sin versprolog några rader
som kan tolkas så. Han redogör där för
styckets fabel och anmärker att den ger en
fantastisk-komisk bild av människolivets intiga
jagande, där allt fult i karaktärerna rörs upp.
Antagligen är det de där raderna som har
slagit fyr i Gierow och satt i gång hela
bearbetandet. Han har flyttat över dem i dialogen
och givit dem nyckelställning. Men det är stor
skillnad på att säga att jakten efter diamanten
är avslöjande för människolivet och att låta
diamanten själv betyda människolivet. Det
senare var tvivelsutan lika främmande för
Hebbel som hela färj ställesfilosofin. Våldsamt
strävande efter en plats i någorlunda drägligt
solsken här på jorden var han ingalunda den som
predikade spiritualism och abstinens.
Symbolismen var inte uppfunnen än, eller rättare låg
i sin linda, och han hade inga ömma känslor
för lindebarnet. I sin uppsats ”Mitt ord om
dramat” avfärdar han det s. k. filosofiska
dramat med några få föraktfulla rader: antingen
stiger där metafysiken ur handlingen och då
är det ingen särskild kategori, eller också låter
man handlingen stiga ur metafysiken, och då
är det ett oting. För Hebbels intention var
diamanten en diamant och inget annat. Rätt och
slätt föremålet som satte i gång en lustig dans.
Ingen sinnebild och ingen livsdyrkan.
Men fanns inte den litterära symbolismen,
så fanns naturligtvis det omedvetnas
symbol-funktion i verksamhet hos diktarna som hos
drömmarna, då som nu och alltid. Dess
produkter är alltid överdeterminerade, och
undandrar sig varje enkelt lexikon; men man
kan ändå fråga sig vilka psykiska fakta som
närmast kan ha legat bakom konceptionen av
”Diamanten”. Jag tror inte man behöver leta
länge. Hebbel längtade frenetiskt i dessa år
efter lyckovinsten, som skulle kunna göra slut
på hans ekonomiska bekymmer, och
förstapriset i tävlingen skulle betytt enormt för honom;
där är säkerligen en faktor, som har bidragit
att framskapa idén om den bisarra miljon
jakten i komedin. Men tvivlet fanns också. ”Fröet
till min olycka känner jag väl: det är min
diktartalang”, skriver han i sin dagbok något
år tidigare. ”Den onda väg, som jag har måst
gå genom livet, har bragt mig i ett vrångt
förhållande till min talang. Jag känner blott
alltför tydligt: handtagen, hävstängerna, genom
vilka mina krafter kunde sättas i rörelse är
sönderbrutna, och jag är mycket rikare än det
någonsin kommer att lyckas mig att visa.”
Det är en tanke som återkommer gång på gång
i hans anteckningar från dessa år. Vad är det
annat än diamanten, som man bär inombords
men inte kan framkrysta ?
Till formen var Dramatens föreställning ett
sagospel i två sfärer, med språket på fri vers
i den mondäna, och en fin pastellblek ironi
spelande där, som kontrast till det drastiska
på det rustika hållet. Intelligent och roande,
om ock blekt i blodet. Också detta Gierow, ej
Hebbel. Hebbel eftersträvade ingen sagoton
alls, utan en handfast och enhetlig ”fantastisk
komedi”, som han lät spela i samtidsmiljö.
Såtillvida hade det varit trognare mot originalet,
om nu trohet anses av vikt, att flytta över hela
handlingen till 1950-talet. Det hade samtidigt
kunnat ge större svängrum åt en modem
dik-tarindividualitet. Dock knappast åt
Karl-Ragnar Gierows.
Insatserna på Dramaten skiftade i ett långt
spektrum från det geniala till rena busken.
Främst kom Anders Henrikson, och det
berodde ingalunda på att han hade den centrala
rollen, Benjamins: sen kom ingenting och sen
kom ingenting; sen kom i mitt tycke den
skräckinjagande Torsten Lilliecrona
(fångvaktaren Schliiter) och Yvonne Lombard, som
bäst förkroppsligade det preciösa hovet. Sedan
Hilding Gavle som en lätt charlatansk
medicinare, Olle Hilding som hans vapendragare,
Åke Claesson som domare, Margareta Fahlén
som prinsessa, Holger Löwenadler som bonde,
och så vidare, och så vidare, se ovan. Utstyrsel
av Marik Vos och regi av Rune Carlsten.
Hjalmar Bergmans ”Patrasket” får
förutsättas så pass välkänd att det räcker anknyta
ett par ord om spelet i dess senaste giv (Malmö
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
