Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Intima scen 15 sept.). Litet för tungf otad och
humörlös enligt min mening — och det gäller
inte minst Toivo Pawlo i huvudrollen, som
Joe Meng. Där såg man hur kort det räcker
med bara inlevelse i en karaktärsroll, som man
måste nalkas främst på det intrusiva sättet,
genom de hundra välstuderade och välfångade
smådragens portar. Här fanns volym och
innerlighet, men var fanns ironin, den klipska
glimten, snedigheten, kattnaturen hos den som
alltid kommer ned på fotterna, det speciellt
judiska? Och var fanns humorn? Jo, hos
Hariette Garellick, som hade sitt livs roll som
den lilla ghettoflickan, gråsparv och
paradisfågel på en gång på mammas gata, en
rangprestation i ett parti som sannerligen inte alls
ger sig så omedelbart vid läsningen. Och i
någon mån hos den glada Ragnvi Lindbladh
som den kristna tjänarinnan, och hos fryntliga
gumman Julian Kindahl; på spinnsidan, kort
sagt. På sin höjd i karikatyr i de manliga
birollerna. •— God dekor av Per Falk och regi
av Mats Johanson.
Ny teater i Stockholm
Munterheten är i vår tid allt husvillare,
förklarade Sture Lagerwall i programuttalandet
vid Alléteaterns start i Stockholm den 14 sept.
Den sorglösa repertoaren vore milt sagt
under-representerad, men nu skulle det alltså bli
ändring på det i fortsättningen.
Inget ont om hans och Sven Lindbergs
ansträngningar i W. Somerset Maughams ej helt
nya ”Min man och min man” (”Home and
Beauty”), som är ett habilt farsbygge med
vissa verkligt vassa partier i skildringen av
den parasiterande lyxkvinnan; intet ont heller
om Birgit Kronström, som förkroppsligade
henne med en turneringskonst som blänkte på
ytan och ej syftade till mer; men ändå, i
rättvisans namn... Nog skrattades det denna
månad lika muntert på Dramatens båda
spelplatser, varav den mindre sällsamt nog öppnade
med Noel Cowards lika halvgamla och lika
lättflyktiga ”Fallna änglar”, spelad av Eva
Dahlbeck och Irma Christenson i Mimi
Pol-laks regi. Och om vi blickar ut över slagfälten
samma dag, vad ser vi då? 142 :a
föreställningen på Kar de Mummas ”Galoppmarknad”
(Blanche), 153 :e på ”Drömflickan”
(Intiman ), operetter, farser och revyer på Oscars,
Nyan, Södran, Vasan; ”Ninotchka” i
Norrköping under namnet ”Rött månsken”, en
visserligen träaktig föreställning av Dodie Smiths
paradnummer ”0 en sån dag” i Malmö (lika
stel som en samtidig i Odense var mjuk och
tjusig); ”Inte för er, mina damer” i
Hälsingborg och så Uppsala, som inom kort skulle
öppna med något lika lättvindigt... Är allt
detta tråkigt, så inte beror det väl på bristen
på sorglöshet. Det fanns tappra före
Agamem-non. En och annan menade till och med att
han hade hjorthjärta.
BOKRECENSIONER
KRITISKT DILEMMA
Harald Schiller: Dikter. Wahlström &
Widstrand 1951. 5: 75.
Jan Gehlin: Växelsång. Bonniers 1951. 7: 75.
Elsa Gra ve: Avskedsövning. Bonniers 1951.
6:75.
Staffan Larsson: Grodnattvard. Bonniers
1951. 5: 75.
Folke Isaksson: Vinterresa. Bonniers 1951.
4:75.
Ingrid Arvidsson: Danser. Bonniers 1951.
6:75.
(Recensenten, diktarnas försökskanin, stiger
alltså varje dag till sitt bleka värv som oblygt
offerlamm på innanläsningskonstens altare.)
Lättast att läsa innantill av de böcker som
denna gång ligger på arbetsbordet (sängen,
golvet, soffan, marken) är utan tvekan Harald
Schillers dikter. Och jag läser dem med
aktning och sympati. De är fyllda av vad man i
gammaldags kritik kallade ”äkta känsla”.
Men de saknar i underbar grad tystnadens
dimension. Allt är propert utsagt. När man har
läst bokens sorgsna poemer återstår endast att
gråta, när man har läst de mindre sorgsna
återstår bara att le. Milda och varsamma,
snälla och tydliga ter de sig underligt och
hjälplöst privata.
Ett vida mera utpräglat sinne för det
outsagda och det outsägliga framträder i Jan
Gehlins ”Växelsång”. De höga artistiska
am
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
