Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bitionerna har tyvärr i alltför hög grad slagit
ut i en förkärlek för det ordrikt indirekta. Den
kringgående rörelsen är onekligen ett poetiskt
verkningsmedel av rang (i de rätta händerna),
men när rörelsen blir så kringgående att
läsaren måste fråga sig vad det är som kringgås,
då har en sådan dikt som Gehlins ”Cirkus”
uppstått, väl värd sitt namn. Motviljan emot
det entydiga som en gång blev en storartad
eggelse till förtätning och intensitet har nu
tydligt börjat degenerera och övergå i en
skräck för det omedelbara som blir en allt
allmännare och finare poesisjukdom. Den anemi
som blir följden hos mindre expressivt
begåvade patienter kan till och med studeras i deras
förtunnade eller stagnerade ordval. För att
hålla livsvärmen uppe måste Gehlin åtminstone
sjutton gånger använda ordet ”sköte”. Har
han inte ett ögonblick ryggat tillbaka inför
tanken att hurtfriska eller gravallvarliga
psykologer skulle komma på idén att läsa hans
dikter som ett gripande vanmäktigt dokument
över det manliga väsendets djupa aldrig
övervunna infantilitet? Nåväl — honi soit qui mal
y pensel Och naturligtvis kan man —
livs-kraftigare är man ju sällan — ofta ganska
angenämt berörd ta del av Gehlins
diktsamling. Som livsyttring är den ofta fint
modu-lerad. De centrala dikter i partiet ”Requiem”
som är ägnade meditationen över döda
kamrater saknar inte suggestiva partier, och som
helhet bjuder ”Växelsång” på en betydligt
jämnare och mjukare intonation än poetens
tidigare försök.
En högre vitalitet finner man som väntat i
Elsa Graves ”Avskedsövning”, och som i
trance kan man avnjuta den självsvåldiga men
ofta fasta artikulationen, som med en spöklik
säkerhet virvlar omkring med läsaren i ett litet
hemlöst hav av infallsvågor:
och jag ska dränka en katt
av nattgammalt siden
i kväll under trädens skugga
i gräset där stjärnorna blinkar
med glänsande hästskor i daggen.
Klok blir man inte av (eller på) dessa dikter,
men det är väl heller inte meningen. Man får
bevittna en seans i en fabulators häxkök, där
källarluckorna lika gärna öppnar sig mot en
underj ordssol som fönstren mot en himmel av
råttor. (Allt detta är antaganden...)
Symbolrevolten sj uder i retorterna och tankarna ingår
i nya kemiska föreningar medan orden kokar
över i små svårhanterliga kastruller:
Kanske har drömmen en skägglös fader
med stjärnströdd råttsvans
och joller av nyfödd madonna.
Inte sedan ”Sent på jorden” har så
melankoliska känslor fått så överraskande mundering
och dränkts i så kusligt lekfulla gravar. De
tretton tomma sidor som interfolierar dikterna
stirrar skrämmande mot mig. Vad kan det
vara som där inte står?
Det bizarra hos Elsa Grave bevarar i
allmänhet ett ursprungligt fruktbart drag av
nyckfull trolldom och spontan magi, som nog
kan vara svårsmält men ändå oftast är
avväpnande. I Staffan Larssons nya samling som
har den raffinerat fula titeln ”Grodnattvard”
möter man en grotesk av större kyla och
hemskhetsgrad. ”Kylig djärvhet liknar omogen
död” — Elsa Graves underliga ord ringer i
öronen när man läser Staffan Larssons
”Dödsskuggans park” eller ”Vaknad till en dröm om
döden”. För att få en mera skrämmande bild
av människan än här får man gå till
främmande förebilder: Sade och Lautréamont —•
det förslår inte mycket med Sven Lidman, vars
grundåskådning (Gud vet varifrån hämtad)
att människan a priori är ett avskum poeten
inte tycks vara främmande för. Men något
definitivt svar på frågan om sin andliga
hemort kan jag inte finna att Staffan Larsson vill
eller kan ge. Mot den milt intensiva andlösa
bönedikt som inleder boken, och den inte utan
styrka gestaltade legenden ”Han som såg
stjärnan” som avslutar den, står den tveksamma
dikten ”Altartavla” med sina frågor och sin
hopplöshet och den förfärande visionen av
Guds universum i den ovannämnda ”Vaknad
till en dröm om döden”:
Ära vare rymdens grå latringrop! Ära detta
ansikte! en fyllsjuk gubbe vältrar på sin bädd av
stjärnespyor slem och orenheter i ett moln av änglar
surrande med blanka spyflugkroppar ...
Man kan förmoda att poeten har en viss
ambition att visa kunskap både om den milda
trakt man (alltså alltför lättvindigt) kallar
himlen och den djupa som man (oftast alltså
utan att ana dess djup) kallar helvetet. Vaghet,
ja, nästan menlöshet tyckte jag mig finna i
Staffan Larssons tidigare böcker. Han har
förändrats eller kanske rättare: han har nu vågat
visa hela sitt register. Även om man har svårt
att dela den kristet (?) inhumana
människosyn han låter ana, och även om man inte är
svag för bilder av typen ”hjärtats svetteduk”,
kan man lugnt fastslå att hans nya bok både
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
