Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som helhet och inte minst i lyriska höj dlägen
(som i dikterna ”September” och
”Sommardag” och kanske också i den intressanta men
litet underliga ”Den sovande Maria”) är ett
betydande framsteg.
Om man först nu blivit övertygad om att
Staffan Larsson är en aktningsvärd lyrisk
begåvning, så kan man redan efter ”Vinterresa”
konstatera att debutanten Folke Isaksson är
det. Med en viss tacksamhet noterar man att
han inte framträder med det lyriska
underbarnets charmerande men påfrestande nycker.
Han har lärt och noga studerat, och kanske är
för honom den närmaste frestelsen att
övervinna den svåra att inte bli ett offer för de
överväldigande impulser som möter en ung
läskunnig poets oförbrukade entusiasm för all
världens poesi. En smula förtrollad av Rilke
— hur ofrånkomlig är inte en sådan
förtrollning — skriver Folke Isaksson ”Natten”, en
dikt om livets stora och fasliga och moderlösa
resa, en vacker dikt med många atmosfärers
tryck som kanske ändå rinner som en ål ur
hand i sand. När han i nästa dikt säger:
”Havet är alltid i mina ord”, beundrar man hans
trosvisshet och vill gärna tro honom: en
handfull havsvatten är också hav, ett fotavtryck i
sanden är också strand ... Och nog hittar man
imponerande anslag i hans bok. ”Kapitälfigur”
står redan på gränsen till det magistrala och i
”Ängeln” finner man åtminstone en underligt
stark passage:
Han hade ögon som ingen såg
blåa lönlösa till ingenting sköna.
En ännu starkare visualisering har
”Bond-kyrka”, en hädisk intimistisk tavla som
plötsligt lämnar nätta sommarramen (av häggdoft
tvinnad) och rusar ut i vinterresans storm.
Dessa flyktiga, föga adekvata antydningar om
Folke Isakssons dikter — man kunde också
nämna några korta etsande och lätt fantastiska
blixtporträtt, där inte minst det outsagda
fascinerar: ”Ryttaren, gammal” och ”Den döde”
— må tjäna som lockelse, om det inte räcker
till fanfar för en ny, mycket begåvad poet.
Råttserenad och grodnattvard — med dessa
två ord, diktrubriker hos Elsa Grave
respektive Staffan Larsson, kunde man drastiskt ange
vad man inte finner i Ingrid Arvidssons
”Danser”. Skulle man i stället ange vad där
verkligen finns, kan man lika lättsinnigt gripa
till två ord ur en berömd dikt av en stor poet:
roseneld och snö. Det är inte underligt om den
allmänneliga kritiska kören genljuder av
dråp
liga disharmonier, när ett sådant poetiskt
fenomen som ”Danser” inträffar. Sedan länge har
grodor och råttor inte varit de räddaste
kreatur man är för i lyriken — tvärtom, man
har på sina håll (och varför inte med rätta)
prisat deras väldiga symbolkraft. Mot snö och
rosor (den första berömda sammanställningen
var kanske den som gavs av den unge Vilhelm
Ekelund) har man däremot blivit en smula
misstänksam. Det har varit Erik Lindegren
förbehållet att återge de sköna eller
romantiska orden deras fulla tyngd och lyskraft. Ve
den som lockar med andetag av mästarnas
skönhetstörst! Men skönhetstörsten finns där
nu, het och sval men uudslukkelig i Ingrid
Arvidssons vackra bok, och varför inte
acceptera detta djärva försök att med skönhetens
medel skriva skön poesi. Ingen poet, eller
nästan ingen, har väl lyckats realisera hela sin
verklighet, och Ingrid Arvidssons cirklar är
inte snävare än andras. Om ordet inte på
något underligt sätt blivit ett skällsord, skulle
man med skäl kunna kalla henne perfektionist.
Det är fulländningen hon har eftersträvat, och
alla vet att den köpes dyrt. Att ”Danser” alltså
snarare blivit ett utsökt konstverk än ett
mänskligt gripande dokument är inte ägnat att
förvåna. Eller: kanske det just är ägnat att
förvåna. Att den lidelsefullt engagerade
skribenten när hon skriver poesi ger sina upplevelser
en form som för tanken till emalj och kamé.
Kan det inte sägas ligga något djupt
personligt i detta strama undertryckande av
dags-trivialiteterna ? Något paradoxalt meningsfullt
i detta hänsynslösa fasthållande av ett
skön-hetsgnistrande ordval, detta brutala avvisande
av råttor och grodor? Låt oss inte klaga över
allt för mycket snö och rosor. Låt oss i stället
invända mot många av dikterna i ”Danser”, att
de alltför rakt följer en enda känslas väg.
Skönhetstörstens väg följer så lätt den räta linjen,
att man besatt och förtrollad lätt glömmer att
varje verklighetsupplevelse är mera lik en
kurva (eller kanske ett nystan). Dikterna i
”Danser” är för vackra, för enhetliga. Är inte
det berömmet en kritik i stort dilemma?
Målet är intet.
Pilens ljusa, sjungande flykt i rymden,
flykten mot flykts förintelse,
lågan, bågen, språnget mot intet är allt.
”Ovanlig ljusprakt och fägring” kan man
aldrig frånkänna Ingrid Arvidssons flyende
”Danser”.
ÄKE JANZON
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
