Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
NÅGONSTANS I EUROPA
Eyvind Johnson: Lägg undan solen. Roman.
Bonniers 1951. 15: 50.
Politiken och estetiken är de båda makter,
mellan vilka Eyvind Johnsons författarsjäl just
nu tycks vara sliten. Har han skrivit en roman,
som inte kan undgå att rubriceras som politisk,
så har han inte heller försummat att göra den
till ett formexperiment. En av figurerna i
boken, den som mest liknar honom själv,
grubblar över hur svårt det är att lösa
samtidighets-problemet i dikten. Bildkonsten kan skapa
intrycket av överallt-närvaro i tid och rum, kan
låta nuet och det förflutna existera bredvid
varandra såsom de gör i medvetandet — dikten
har inte samma förmåga. Känslan av
ordkonstens otillräcklighet, eftersom dess givna
form är ett efter-vartannat, utgör ett skavande
kom under romankostymen, gnager på
författarens konstnärliga samvete, ömtåligt som
alltid, och kommer till uttryck i konstruktionen,
som knappast hör till de självfallna.
I korta avsnitt, växelvis berättade i tredje
och första person, skildras till en början hur
en handfull människor på flykt från olika håll,
från olika faror och längs olika stigar kommer
fram till en stuga högt uppe i alperna.
Bergsstugan är den för tillfället skyddade, neutrala
platsen mellan två diktaturstater, vilkas arméer
håller på att marschera upp till den förestående
kampen om hur gränslinjen ska dras. Vi
befinner oss i ett grandiost och anonymt
alplandskap någonstans i Europa, men eftersom det
heter, att man tar emot vandrare antingen med
handbojor och fängelse eller med skarpa skott
på alla håll utom i väster, så kunde det vara
gränshörnet mellan Italien, Stor-Tyskland och
Schweiz — försåvitt det inte är det symboliska
gränshörnet mellan Öst och Väst och en tredje,
endast tänkt och drömd möjlighet till frihet.
Sedan flyter berättelsen ihop till att omfatta
alla dem som samlats i gränshyddan, men i
antydningar och glimtar kastas då och då ett
flackande sken över det förflutna som var och
en bär med sig; när uppladdningen
kulminerat, avbrytes storyn, och i några inlagda
noveller, som har var sin ton och stilart, framläggs
huvudpersonernas föregående öden, innan de
i två korta, brant stupande slutkapitel leds ner
från bergsstugan mot räddning eller död. Det
vilseledande i att isolera enstaka ögonblick och
episoder i människors medvetanden och liv,
har utgjort ett beKymmer för Eyvind Johnson;
han har varit på det klara med, hur förryckt
bilden blir om det närvarande klipps av från
det förflutna, och han tycks ha varit oerhört
angelägen om att förmedla ett intryck av
alltings samhörighet i rum och tid, av alltings
oändliga komplikation, av allas förbundenhet
med alla i en tilltrasslad ödeshärva — fastän
detta bara delvis är fattbart för de
medage-rande, de medsprattlande själva. Effekten har
uppnåtts, vare sig den varit åsyftad eller inte,
men samtidigt har väl något gått förlorat i
fråga om otvungenhet och friskhet, medan
föresats och ansträngning har blivit synbara.
Vad man vid en ytläsning kan hänga upp sig
på, är den brist på rörlighet som i det längsta
vidlåder själva storyn, frånvaron av
våldsamma sammanstötningar och urladdningar
mellan människor, som dock är mer eller mindre
besatta av drömmar om kärlek och hat. Allt
stannar vid tillbud eller dämpas ner och
förtonar; man tycker sig förnimma det tysta,
utdragna, återhållna andetaget omedelbart före
en explosion, en katastrof, och detta täcker,
förmodligen med avsikt, den situation i vilken
dagens Europa befinner sig. Spänningarna
förblir sålunda outlösta, halvt undermedvetna
och fördolda, betingade av förtidsfaktorer,
vilkas hemligheter uppdagas först efter hand.
Vissheterna förblir endels outtalade eller
halvkvädna. I stället för påtagliga händelseförlopp
bjuds vi på tonfall, blickar, gester, mer eller
mindre flyktiga beröringar. Detta
komprimerade samspel och växelspel, mångtydigt,
svår-gripbart, svårförmedlat, framstår som det
väsentliga och har genomdragits med snitsiga,
skarpsnidade resonemang i Eyvind Johnsons
ironiskt-patetiska kåseristil, full av spirituella
försåt och muntra underförstånd, men det finns
i romanen mer än ett tecken på diktarens
plågsamma brottning med motivet, på hans
smärt-fyllda medvetenhet om att problemet i sista
hand är olösligt. Men om romanen inte är
avklarnad i estetiskt-formellt avseende, så är den
det inte heller idémässigt, och i båda fallen
svarar den upp mot den belägenhet som är vår
och Europas och som Eyvind Johnson velat
ge en föreställning om.
Ty om han är starkt upptagen av de
romantekniska problemen, så är han gastkramad av
de politiska, av det spel med och om oss alla
som ingen av oss kan dra sig ur, allra minst
de av oss som vågat hoppas på genomgripande
förändringar till det bättre, på folkens förmåga
att själva ordna sina angelägenheter, att bygga
upp nya, rättvisare organisationer i stället för
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
