Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
de gamla, förbrukade eller undanvräkta.
Eyvind Johnson har sett sin ungdoms
revolutions-drömmar för massornas räkning upplösas i
individuella frågeställningar, förvridas till
förtryck, karikeras som kriminalitet och har
likväl inte kunna uppge dem, har fortsatt att
hoppas på upplysning och rättvisare
varuför-delning över hela världen, har fortsatt att
bjuda motstånd mot allt vad tvångsvälde och
diktatur heter. Paradoxen, om det är en sådan,
belyses inifrån i hans roman, som kanske
ytterst rör sig om stridiga makter i hans egen
själ. Som i tidigare böcker är figurerna
sorgfälligt utmejslade till fristående individer men
har också antagit representativ karaktär, vuxit
ut till att företräda olika människosorter,
idémönster och samhällsattityder.
En av dem har begått självmord när boken
börjar — det är Paul Ombra, skuggestalten,
som glidit ut och in i alla revolutionära
sammanhang men aldrig kunnat påträffas eller
gripas, den evige samman jämkaren,
opportunisten, kompromissarien, som har kontakter i
alla läger, även regeringen och polisen, och
som alltid flutit ovanpå i alla grumliga vatten.
Genom att låta honom skjuta sig på en av
bokens första sidor har författaren måhända
velat antyda, att det slagets folk har sett sin
bästa tid. Under de sista sidornas mödosamma
nedstigande mot friheten stupar Biller för
anonyma kulor; han är den kallhamrade
stalinis-ten, Machiavellis och jesuiternas senfödde
ättling, för vilken målet legitimerar alla medel,
också de gemenaste och blodigaste, men som
knappast har något i den västliga världen att
göra. En central plats i boken intar Gallo, som
i den inlagda novellen lever som en fattig
intellektuell revolutionsidealist, jagad från land
till land, och som i en tillspetsad flyktsituation
har sett hustru och barn falla i
gränsbevakningens händer medan han själv gått fri. I
storyn framstår Gallo som en trött och sliten
yrkesagitator men har samtidigt förstorats upp
till en mytisk gestalt, bespottad och hatad av
tusenden, beskylld för svek och förräderi. Vem
är han? Med sin envetna tro på en oblodig
omvälvning, på mildhetens, godhetens och
upplysningens makt, med sin avsky för allt våld,
som han endast långsamt och motvilligt har
uppgivit för vissa undantagsfall (då det varit
frågan om motstånd mot våldet!), med sin
hänförelse för Krapotkin och de
anarkosyndi-kalistiska idéerna är han väl i någon mån ett
idealporträtt av författaren som ung. Först och
sist förefaller han dock att vara revolutions-
drömmen själv, den urgamla, som har gått
fram genom tiderna, som levat i folkens
hemligaste förhoppningar och kanske än mer i
tanke och dikt, revolutionsdrömmen, som kan
bli förhatlig när det inte går att utan vidare
omsätta den i verkligheten och som ständigt
ger upphov till nya besvikelser, nya
desillusioner. Det får nog betraktas som symboliskt när
Eyvind Johnson låter Gallo vara impotent i
1937 års Spanien och i storyn låter honom ha
hunnit till sista stationen på sitt lidandes väg;
han vägrar att lämna stugan, inväntar där
frasfritt och odramatiskt sin undergång utan att
de andra finner det märkvärdigt.
På andra sidan, så att säga, om dessa
figurer står Gina och Eugenio, hos vilka
revolutionärt och kriminellt ingått en dunkel och
oupplöslig legering, dock med övervikt för det
senare elementet. Som ung mor har Gina
upp-levat det politiska kvinnofängelsets skam och
äckel och har utlämnat sig själv åt en av
vakterna för en natts permission i syfte att ta reda
på sin älskare, Paul Ombra, men falska vänner
har tvingat henne på flykt, tvingat henne att
överge sitt barn i fängelset. Berättelsen om
Gina är given med en skoningslöshet, en
frenesi och en ohöljdhet i fråga om de otäcka
detaljerna som leder tanken till Sartre —
liksom man i andra partier av boken tycker sig
skönja påverkan från Giraudoux’ politiska
romaner, där ironien också bryter sig i ett otal
facetter, och från Malraux’ flimrande krönikor
från inbördeskrigens valplatser. Ur de
upplevelserna har Gina framgått som en
ohyggligt förhårdnad och förbittrad människa med
idel köld under sitt perfekt skönlackerade yttre.
Tidvis i erotiskt och kommersiellt
kompanjonskap med Eugenio ägnar hon sig åt farofyllda
men inbringande företag, sidensmuggling,
vapenhandel, ovisst till vilka ändamål,
revolutionära eller kontrarevolutionära. Gina har länge
varit färdig med sitt förödda liv, och det
förefaller konsekvent att även hon möter döden
under klättringen mot friheten. Till Eugenio,
som övergivit den sofistikerade Gina och sedan
levat med den mjuka, varma, osammansatta
Caterina, knyter sig romanens humoristiska
inslag. Italienaren Eugenio är en starkvuxen
j ordson, obotligt naiv men blodfull och
mänsklig och förtrogen med alla smugglarstigar i
bergen. Hans liv har överskuggats av den äldre
brodern Vittorio, banditen, som groteskt
romantiserats och heroiserats av bybefolkningen
och familjen, och som begråtits och besjungits
ännu då han avrättats som rörande oskyldig
623
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
