Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bredden är i regel en hållhake på läsarminnet.
Av den orsaken vågar man gissa att Rosendahl
slipper bli upptäckt fler gånger.
Romanen handlar, som titeln anger, om en
tattare — eller egentligen en halvtattare —
och om hans förhållande till Gud Fader.
Människan skapar Gud efter sitt beläte, gör honom
till ett inbegrepp av sina medfödda och
förvärvade gyckelbilder; det räcker alltså om
halvtattaren blir konfronterad med de senare.
David Vallander får stifta ingående
bekantskap med idola tribus, idola specus etc. i
värmländsk skogsvariant; symboliskt blir han den
kluvne och annorlunda beskaffade, som
knackar på gudshusets dörr och inte blir insläppt.
Han har ju sin egen stam, grotta, teater, och
sitt eget torg, och till det fina i boken hör att
ingenting sådant tappas bort; någon
idealisering är det minst av allt fråga om. Men
poängen, och om inte det allra finaste så
åtminstone det mest tilltalande i boken, är att
David med alla sina skavanker kan slå sönder
idolerna — inte på så vis att han växlar
skavankerna till giltighet i majoritetens
torghandel, utan så att han låter detta vara detta och
sätter lås på det och ser sin ensamhet och
märker att den är rätt lik de andras ensamhet.
Särlingen ska inte försöka anpassa sig, det går
ändå inte, han ska acceptera sig själv som
”mänschotattare”. Han ska låta bli att plåga
sig med ”skillnaden”, lära sig att inte se allt
utifrån den. ”Var inte i stället alla människor,
på vilken sida om utbölingsgränsen de än stod,
varandra märkligt lika längst nere i själen?”
När David Vallander kan ställa frågan så har
han gjort sig fri från ”den stora
anständig-hetsklanens Gud”, den Gud som gav honom
bara fiendskap och hat.
Förståndiga slutreflexioner kan vem som
helst göra. Sven Rosendahl kan sätta kött och
senor på moralen och ge den funktion i ett
mänskligt drama; det är mindre vanligt. Det
var inte så lätt för David att bli fri. När han
kommer som arrendator till Lillbröten är det
bland annat för att komma ifrån sitt
tattar-skap. Men ryktet har gått före honom, de
anständiga är på sin vakt; och de har redan
från början en hemlig bundsförvant i hans
hustru, Blenda, som aldrig kan förlåta att det
var hon som en gång sög sig fast vid honom,
inte tvärtom. Bundsförvantskapet beseglas, blir
medvetet och avsiktligt förräderi, när Davids
far kommer på besök och fyller huset med sin
stora och vilda tattarmänsklighet. Blenda
lägger sig med den velige hemmasonen Jonatan;
hon tänker liksom han på någonting annat,
men det är en symbolhandling och blir —
följaktligen, får man kanske säga ■—■ efter ett
antal upprepningar en meningslös vana. David
Vallander tvingas steg för steg mot det
accepterande som han ville undgå. Han vet ännu
inte att han är på väg mot friheten, han är
rädd; hustrun vet inte att hon är på väg i
motsatt riktning, hon är inte rädd, hon tror sig
hämta styrka ur det hat som närs av allt flera
källor. Till slut kommer krisen, i Vallanders
uppgörelse med det meningslösa kärleksparet.
Plötsligt är han den starke, den överlägsne.
Han är nära det accepterande som en gång
kom fadern — Mördar-Frasse — att göra
osaligt bruk av sin kniv. Men han klarar provet,
håller balansen. Och sedan verkar det alldeles
självklart, alldeles naturligt att han i
ensamheten når den slutligt befriande insikten;
liksom det verkar naturligt att också Blendas
hat-knutenhet blir definitiv i samma veva, och blir
det just därför att David avslöjar den styrka
för vars frånvaro hon tidigare har avskytt
honom. Så brukar det gå till, fast inte alltid i
romanerna.
Överhuvud är naturligheten, verkan av
fullständig autenticitet, det mest slående i
Rosen-dahls roman. Spänningskurvan stiger liksom
av sig själv, utan att författaren behöver rita
in några stödjande, litterära punkter, utan att
han ens behöver driva på förloppet; tvärtom
hinner han få med åtskilligt som inte hör till
kurvan men som förtydligar
koordinatsystemet (framför allt porträtten av
hemmansägaren Josef Demant och hans anständiga hustru).
Situationerna är nästan alltid sammansatta,
motsägelsefulla. Man säger en sak, känner en
annan, tänker på en tredje, tänker på denna
tredje till följd av en fjärde, och så vidare;
alla nåbara medvetenhetsplan är med,
dessutom perspektivet mot de instinkter som
ligger under dem, de dj upaste grottorna där
människan — som den gamle idolsystematikern
sade — är ”ett i högsta grad föränderligt, ja
förvirrat och s. a. s. slumpartat ting”. Till
Ro-sendahls specialiteter hör att avbryta förloppet
och lägga det under förstoringsglas; hans
konst att finna bilder för själsrörelser har
redan förut varit utomordentlig, här är
registret nästan lika mångsidigt som det är säkert
behärskat. ”Gud Fader och tattaren” är en bok
som verkligen förmedlar människokunskap,
människoerfarenhet; både de fina näten och
de primitiva klumparna i känslolivet är med.
Ett fel lider denna beundransvärda roman
628
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
