Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
trots allt av. Det har (för att använda den ”nya
kritikens” jargong) att göra med dess focus
of narration. Rosendahl är givetvis allvetande
författare, helinitierad analytiker. Men
samtidigt vill han render, inte förtälja, och det
leder som vanligt till ett balansproblem: dels
ska invärtesundersökningen ske ”idiomatiskt”
(helst i monologform), dels ska författaren
behålla sista ordet. Närheten mellan analysernas
språk och de agerandes blir särskilt
problematisk när det senare som i detta fall är dialektalt.
Rosendahl lyckas inte riktigt hålla jämvikten.
Författaren glider gång på gång in där han
inte borde göra det: gumman Demant blir
livrädd vid tanken på en sannolik förklaring
till hennes längtan efter ”en exalterad förening
i sorgen”, Frasse Vallander ”tänker” plötsligt
”en förbannelse med mygg i den blodsimmigt
ljusa natten” — det må vara bra eller mindre
bra i och för sig, men där det står är det inte
balans utan fall mellan stolar: synpunkterna
eller talpunkterna suddas ut. En annan typ av
onöjaktighet representerar satsen ”Frasse
smuttade på drycken — försynt som en
kaffetant av ädel ras”; här har den allvetande helt
enkelt varit okritisk mot ett infall, med påfölj d
att effekten blir det slappa kåserandets.
Sådana enskildheter kan verka
betydelselösa. De tränger sig kanske inte på vid en
första läsning; då är man fullt upptagen av
helheten. Men ”Gud Fader och tattaren” är
värd att läsas mer än en gång, och i en bok
som är så mycket värd måste allt — för att
tala med Tonio Kroger — ”vara därefter”.
Rosendahl har förut klarat problemet i många
av sina mindre saker; han kommer säkert att
lära sig bemästra det också efter övergången
till det stora formatet, det som av nästan allt
att döma håller på att bli hans egentliga.
Bengt Holmqvist
FIKTION OCH
VERK-LIGHET
Tom Hopkinson: Den långa vägen utför.
Översättning av Britte-Marie och Sven
Bergström. Forum 1951. 9:50.
Arne Sand: Erövraren. Bonniers 1951.
21:50.
Båda dessa romaner tillhör åtminstone i ett
avseende en något riskabel genre. De
behandlar politiska förlopp och sociala situationer
men författarna har förlagt sina handlingar
till fingerade länder och gett sina personer
namn av en diktad typ, dock med snudd på
det slaviska eller ”folktyska”. ”Landet” är
emellertid i båda fallen beläget någonstans i
skärningspunkten Polen—Ungern—Tj
eckoslo-vakien.
Jag vet inte varför den genomskinliga
förklädnaden verkar naturlig när det gäller
satirer eller utopier som hos Defoe, Swift, Voltaire,
Strindberg, Samuel Butler och så många andra
— kanske är det tiden och avståndet som gör
det. Så mycket är säkert, att när det gäller
en verklighet som står oss inpå — och efter!
— livet verkar det direkt irriterande om man
undviker att nämna saker och ting vid rätta
eller åtminstone plausibla namn. Det
förmodligen avsedda intrycket av en oväldig, på
neutralt avstånd iakttagande hållning hos
författaren förfelas. Undantag: Karin Boyes
”Kallocain”.
Om Tom Hopkinsons bok kan jag fatta mig
kort. Den är ett dussinförsök att göra en
politisk thriller på material hämtat från de många
avhopparhistorierna, företrädesvis någon av
de sämre, t. ex. Kravtjenko som tycks ha stått
modell till huvudpersonen. Teckningen av
”hjältens” utveckling, av bipersonerna, av
flykten, landskapsskildringarna, referaten av
samtal och tankegångar, allt är lika ytligt och
otillfredsställande. Som helhetsomdöme kan
man säga att boken översatt till något
folk-demokratiskt språk eller till ryska skulle utgöra
en förträfflig propaganda för hur dekadent
och hollywoodmässigt västblocket är.
Annorlunda förhåller det sig med Arne
Sands ”Erövraren”, på sitt vis en pendang till
”Förföljaren” som 1949 belönades med
Strind-bergspriset. ”Förföljaren” var väl närmast en
studie i chockskada med komplikationer.
”Erövraren” är också en ganska intrikat
psykologisk nutidsstudie. Huvudpersonen, Jaromir
Torn ov, är en i barndomen svårt miljöskadad
politisk streber som när berättelsen slutar,
någon gång c:a 1933, just har övergått från
socialdemokratin till en extremistisk fraktion.
Det är inte svårt att för hans räkning förutse
en kommunistisk karriär, som lakej om inte
annat.
Hans proletära komplex är emellertid inte
alltigenom klassiska. Hemmet är visserligen
ytterst fattigt men hans känsla av att vara
märkt kommer snarare av hans ställning som
ett slags hatfyllt argument mellan modern, som
är en veritabel satkäring, och den
halvimbe
629
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
