Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
cille, f. d. straffade fadern, som står under
toffeln. Som mönstergosse i skolan blir han
snart omhändertagen av olika välgörare,
slutligen av en rik änka förd fram till studenten,
och förlorar alltså tidigt varje kontakt med
sitt ursprung. Men ensamheten, särlingsskapet
och inkröktheten i hans känsloliv finns kvar
och utvecklar sig etappvis till en egendomlig
form av känslokyla. Med enskilda människor
får han ingen kontakt, eller han undviker och
undflyr den, eller hans försök att vinna den
förbyts i vämjelse och förnedring. Hans
kontaktbehov kommer mer och mer att gälla
gruppen, klubben, massan. Inför dem som låter sig
ledas kan han göra sig. Beräknandet av
situationer, propagandavärden, eventuella störande
faktorer, klubbrivaliteter inåt och
massverk-ningar utåt kompenserar för honom den
kontaktlöshet som är hans huvudsakliga men
nästan till osynlighet (även för honom själv)
förträngda och förklädda
mindervärdighets-komplex. Om pengar hade givit honom denna
tillfredsställelse skulle han kanske ha blivit
affärsman, nu har han blivit en affärsman i
abstrakt makt, makt att ”altruistiskt” påverka,
länka och leda, en erövrare av människor men
förvisso ingen ”kamrat”. En fanatiker, en
revolutionär (också det ordet borde sättas inom
citationstecken) av den nya typ som efterträtt
den forna, humanistiska.
Hur många människor av denna typ, som
”inte har tid med privatliv” och för vilka
olika inter-mänskliga angelägenheter
reducerats till ett slags frotterande av geni- och
andra knölar, har man inte sett exempelvis i
Clarté! Med mycken finess, på ett
underfundigt, för läsaren ibland halvt omärkligt sätt
— berättelsen är hållen i ett slags tredje person
som på en gång är första och tredje, subjektiv
och objektiv — redogör Sand för detta
psykologiska skeende. Några partier, särskilt från
barndomen och ungdomen, är utomordentliga.
Ändå kan boken inte kallas konstnärligt helt
lyckad. Det beror på en viss ojämnhet i
av-* snittens kvalitet och allmänna intresse, på vissa
tyngder och longörer och, som sagt, på en viss
ovilja hos läsaren mot att få sig ett här och
nu serverat i skepnaden dels av någonting
fingerat, dels av ett välkänt förflutet: tiden
strax före Machtiibemahme. Kompositionen
är skicklig, ibland alltför beräknande skicklig
med sin dosering av alternerande episoder ur
Torno vs barndom och ungdom och ur hans
vuxna liv.
Arne Sands debutroman var redan den ett
stort löfte. I detta fall vore det kanske fel att
säga att han infriat det. Men han har däremot
givit ett nytt likadant med denna intressanta
och tänkvärda studie i en situation som kanske
framför allt borde begrundas av — oss
privatmänniskor. Gunnar Ekelöf
NEDERSTIGEN...
Waldemar Hammenhög: Torken. Wahlström
& Widstrand 1951. 17:50.
Krogar, teatrar, horhus och andra
mänsklighetens glädjeboningar skall vara i rött och
guld. Detta franka uttalande hörde jag för inte
så längesedan, på tal om ett viktigt
inredningsarbete, av en kärv men
verklighetsäls-kande man, som av allt att döma väl kände
människornas lust att ge sina mer och mindre
eskapistiska (visst, också syndiga) utflykter
en prägel av fest. En aning av rikedom, levrad
kärlek och estetiskt oantastlig död.
Men för ett slags människor, de
kvalificerade alkoholisterna, är utsmyckningen av
kro-garna, för att nu bara dröja ett ögonblick vid
dessa, i allmänhet av ringa vikt. När de drivs
att söka sin befrielse i fasans tecken, är
nog-krogen oftast bara en smärre flyktort, då
lån-och langarspriten tryter, och det skumma
källarhålet duger säkert lika bra som
lyxrestau-rangen.
Om hur det är att vara förenad i ett
tvångsäktenskap med flaskan, om fysiskt och
psykiskt lidande, hopplös kamp och förnedring,,
berättar Hammenhögs senaste roman,
”Torken”. Och den gör det med sådan
närgångenhet och lidelsefull intensitet, att man på en
gång blir skrämd och fascinerad. Man känner
också beundran för författarens förmåga att
satsa hela sin insikt och med kraft och
skicklighet genomföra sin historia. Torken är, som
sagt, en roman om alkoholism, men den
inrymmer också ett anatema mot vår s. k.
nyk-terhetsvård, som enligt författaren alltför
ensidigt ser till att skydda samhället mot
de-existerande alkoholisterna, men inte ger dessa
den behandling de som sjuka människor
borde-ha självklar rätt till. Det är sannerligen inte
snygga saker han blottar, och man tycker sig
nu bättre förstå den ovillighet till öppen, saklig
diskussion som de angripna visade, då
Hammenhög för ett par år sedan tog upp dessa
frågor i ett par tidningsartiklar.
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
