Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bruno Bohesons sätt att umgås med
alkoholen leder inte precis tankarna till den
frejdige Egil Skallagrimsson och långt ifrån till
några muntra dryckesvisor. Edgar Poe skulle
måhända i något ögonblick ha kunnat tänkas
nicka igenkännande, men en pokalens
lovpri-sare som t. ex. Hafis, skulle nog ha fått en
vinskvätt i vrångstrupen om han
konfronterats med en scen som den, vilken inleder
”Torken”: Efter åtskilliga dagars dödssupning
ligger Bruno Boheson i sitt lindrigt sagt
sol-kade rum och våndas i med tre och en
halv minuters mellanrum regelbundet
återkommande gastritkonvulsioner. Men sedan länge
har han inte något att få upp, alla källor har
sinat, kroppens körtlar är torkade så att det
knastrar. Ångesten, ångester, ånghästar
härjar. Hallucinationerna är fasansfulla i sin
tydlighet, och bara den oerhörda utmattningen
hindrar paniken att slå ut för fullt. Med stor
möda har han lyckats manipulera med
telefonen och väntar nu på att ambulansen skall
komma och, för mångte gången, föra honom
till ”Torken” (sinnessjukhusets
alkoholistavdelning), till opiumnubbarna och sprutorna,
till en tids samvaro med de andra A-barnen.
Och så igen ... Circulus vitiosus.
Hos honom och hans likar är minsann
drickandet inte en fråga om törstsläckning
eller tillfredsställelse av ett nj utningsbehov.
Här gäller det ett sjukligt begär. När han
oemotståndligt tar och sveper första glaset
efter en nykter period, vet han, att han trycker
på den knapp som skickar hissen ner i
helvetet, och att han skall förbli där tills det är
dags för en ny Torken-färd. (Om Antabus
nämns ingenting, vilket torde bero på att
romanen, nära byggd på verkligheten som den
är, utspelar sig under åren närmast innan
denna undermedicin kom i bruk.)
Efter den skickligt anbragta inledningen,
som drabbar en som ett nj urslag, får man del
av huvudpersonens tre stadier: Nedåt, Botten,
Uppåt. — Författaren Bruno Boheson — en
skötsam man med arbetet som religion — som
aldrig haft något besvär med sin
spritkonsumtion finner sig plötsligt en dag ha hamnat på
Lovisahemmet, efter en flera dagars
oförklarlig vrålsupning. Han är övertygad om att detta
är något tillfälligt, som inte kommer att
upprepas. Men spriten har plötsligt blivit ett
problem för honom, och när han får klart för
sig fästmöns otrohet börjar han på nytt
vänslas med den oberäkneliga frilla, som snart
och för lång tid skall bli hans allenahärskande
hustru. Det blir en ny sjukhusvistelse, och nu
viftar vännen-läkaren med en liten krutflagga:
delirium. Men hjulet har kommit i rörelse,
dipsomanin är en cyklisk sjukdom och det
rullar på så duktigt i nerförsbacken. Nya
sjukhusvistelser. Och förnedringen växer fort som
en gymnasist. För en alkoholist är
restaurangerna som näckrossjöar för en kanalsimmare;
det behövs mycket sprit, i flaskor ■— och
jakten går ”över stock och sten”, men utan
munterhet, genom skändliga väntetimmar hos f. d.
vänner osv. Men detta måste tas, inga
förödmjukelser är för stora, bara de leder till målet:
sprit. Någon gång kan en kvinna komma med
hem, i bästa fall kan de då förenas kring
brännvinet, i ett slags literintimitet. Men den
sj älvalstrade ångesten förökar sig genom
delning, och ingen kvinna fyller ångestens
tomrum fast somliga ”super av lugnet” för honom
utan att alls behöva det. En del kända
erfarenheter inställer sig nu också: att mat och sprit
ofta går dåligt ihop för alkoholister, det blir
svårt att få ner ens en liten smula omelett,
och att alkoholförgiftningen också kan verka
så, att klockan inte har med individens
verkliga tid att göra — hans kroppstid, kvälj
nings-tid, nervtid.
Efter ett hot från nykterhetsnämnden om
inspärrning och efter att en natt ha hamnat i
ett slags dårkista på en allmän
upptagnings-avdelning börjar Bruno Boheson bli rädd, men
han kan inte låta bli att dricka, fast han hatar
det. Och så hamnar han för första gången på
Torken (dock på ett slags Lyx-Tork, som står
öppen blott för dem som har råd att betala
för enskilt rum), tillsammans med en del andra
A-barn: disponenten som lär ut, att det är en
lycka att hitta en flaska Silvermoon av
för-krigskvalité, att Eau de Portugal och Barbol
också går bra fast de smakar värre, och att
Aqua Vera bara skall drickas som grogg,
tillsammans med pilsner (rödsprit har han aldrig
varit tvungen att dricka); Fisk-Lasse, en
välbärgad fiskhandlare, som också har
anstalts-erfarenhet, från Värnhem (Venngarn), där
han åtnjutit stenhuggningsvården, och som
alltid när han är ute går med ett par rejäla
bumlingar i fickorna, för att vid hot om
internering angripa ett juvelerarfönster, i den goda
avsikten att bli dömd av en riktig domstol och
få ett tidsbestämt straff i stället för att vara
utlämnad på nåd och onåd till den i det
fördolda arbetande av alla hatade Nämnden.
Ytterligare en rad personer figurerar här, de
är oftast återgivna på ett övertygande sätt.
631
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
