Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Men Torken hjälper ingen. Den som
kommer ut från denna ofruktbara miljö är själv
felaktig och kommer till en felaktig värld.
Känslan av invaliditet bland de inte
alkohol-skadade blir stark också för Bruno Boheson,
som nu en lång tid går i skytteltrafik mellan
Torken och sin dubblett, där han helst klär
sig i rena pyjamas och går till sängs med sina
flaskor och ett stadigt senapsglas. Så
småningom börjar han dock göra avstickare till ett
pensionat i S:t Stephan (Sigtuna), där först
husmodern, sedan den av en egen nevrosskada
hårt pressade Lena Hassel, helhjärtat går in
för att stödja honom. Som alltid hos
kvalificerade alkoholister är förstås hans
lojalitets-känsla korrumperad, men hans moral är trots
allt obruten, liksom hans vilja, och med Lenas
hjälp lyckas han efter flera återfall bryta sig
ur helvetescirkeln. Det är beundransvärt att
Hammenhög lyckats skildra denna utveckling
så att den blir trovärdig, inte banal. Smärre
banaliteter finns förstås i boken, men knappast
några störande. Naturalisten Hammenhögs stil
kan väl ibland verka i omständligaste laget,
men man frapperas av det ofta fina
bildspråket, och som helhet har romanen en stark
intensitet och en för innehållet välgörande
kraftfull balans. (Hammenhög vore väl inte
den han är, om inte ”Torken” också var en
given filmroman.)
Som motto har ”Torken” några rader ur
Peer Gynt, om hur en använder brännvin en
annan lögn för att fly. De första avdelningarna
skulle också kunna karakteriseras med ett citat
från den icke helt o druckne skotten Burns:
Ett barn den natten kunde sagt,
att lössläppt var all satans makt.
Axel Liffner
BARNDOMSLAND
Maria Wine: Man har skjutit ett lejon.
Bonniers 1951. 10:—.
Maria Wine, som är född danska, har
tidigare snuddat vid sin livsbegynnelse som
miljö-skadat barnhusbarn. I sin nya prosabok, ”Man
har skjutit ett lejon”, har hon gått temat
närmare in på livet. En skräckdröms
surrealistiska bildspråk får återge de motståndsgaller
han har haft att genombryta. ”När jag
vaknade nästa morgon i min bur”, heter det, ”var
jag fast besluten att människorna inte skulle
få döda mig. De släppte mig samma morgon
och utanför låg min barndoms skog klart
belyst och bjöd ut alla sina stigar.”
De stigarna ligger i ett inre landskap.
Somliga försvinner i skogsdunklet, andra ligger
verkligen, som författarinnan säger, klart
belysta. Det är inte någon sammanhängande
roman utan korta prosaskisser: minnen eller
fragment av minnen, bilder, sinnesintryck och
stämningar. Fyraåringen kommer till
Jaegers-pris slott, skänkt en gång av Fredrik den
sjunde till en stiftelse ”for hjelpl0se og
for-ladte Pigebprn af Almuen”. De andra barnen
klipper ut röda hjärtan ur sina gula, svarta
och röda pappersark, hon däremot klipper
bara svarta. Händerna, tillsagda att vila
ovanpå täcket, somnar in ”som frusna fåglar
utan bo”. Hon avskyr sitt eget namn: Karla,
vill ha ett annat. Hunden, ”människans bästa
vän”, som det står i läseboken, skrämmer
henne med sin fruktansvärda röda käft. Den
djupa otryggheten i hennes inre kommer henne
att mest ta upp negativa och hemska intryck,
och det är dem hon bearbetar i sin fantasi.
Framför allt blir det som rör männens värld
omhöljt av skräck, och det är idel särlingar
ur mansvärlden som tycks komma inom
hennes krets. En enda gång får hon träffa sin
vackra mor som kommer på besök, men
modern intresserar sig inte mer för sitt barn än
att hon hellre pratar med en farbror som sitter
på samma bänk i parken. Långt efteråt får
författarinnan veta att farbrorn var hennes
far. Till sist blir hon upptagen som fosterbarn
i stadens stenöken av ett barnlöst par: han är
kypare, rå och skrytsam, hon en snäll
människa, fylld av goda föresatser. Men den kärlek
fostermodern formligen öser över barnet är
för hetsigt nevrotisk och förmår inte läka en
så djup skada.
Jag har läst ”Man har skjutit ett lejon”
med beundran för dess säkra konstnärliga
balans, för gobelängens klara färger och djärvt
stiliserade figurer. Min enda estetiska
anmärkning gäller replikföringen som någon gång
tycks mig bokligt stelbent. Jag kan inte säga
att skildringen för mig nära just detta
individuella barn, och lika litet som lärarinnorna
eller fostermodern skulle jag ha kunnat lösa
hennes gåta, finna det rätta namnet eller
utpeka bästa jordmånen för den skadade
plantan. Det är en trång och ända till torftighet
jagbunden värld som återges, men hur
intensivt förmedlas inte den sorgbundna,
svartmant-lade stämningen, sprungen ur en och samma
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
