Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
emellertid lätt att konstatera. Men typiskt är
att publiken — och kanske även i någon mån
kritiken — behövde läsa ”Makten och
härligheten” och ”Hjärtpunkten” för att upptäcka
att ”Brighton Rock” var något annat än en
thriller. I fråga om ”Slutet på historien” kan
änget missförstånd uppkomma: den är en sj äls
Ihistoria och andra själars historia i
anslutning därtill, och detektivstoryn tjänar här ett
rent sekundärt regisyfte.
Man kan ifrågasätta om Greene någonsin
förut verkligen skildrat kärleken i egentlig
mening. Här gör han det: inte längre
medlidandet som i ”Hjärtpunkten”, och inte
syndafallet som i ”Makten och härligheten”, inte
-den barnsliga, hjälplösa hängivenheten som i
”Brighton Rock”, utan passionen, två
hetblo-diga, fördoms- och skrupelfria, fullvuxna
människors kärlek till varandra.
Mot denna kärlek tycks Gud och Djävulen
ha sammansvurit sig. Gud skiljer de båda
älskande åt genom att plötsligt och mot allt
förnuft göra intrång i den enas samvete, och här
kulminerar dramat. Men det har börjat långt
innan dess, när Dj ävulen i Bendrix’ hj ärta har
ingjutit misstänksamheten, svartsjukan,
hätskheten.
Båda faktorerna får väl med utgångspunkt
från Greenes uppfattning betraktas som
logiska konsekvenser av det ”syndafall’ boken
dock handlar om. Förhållandet mellan Sarah
och Bendrix är mot Guds lag; därför måste
det sluta i tragedi på det mänskliga planet.
Inom de båda huvudpersonerna försiggår i
grund och botten samma skeende: de frigöres
från varandra. Men därvid bör man lägga
märke till att Greene visar den absolut olika
karaktären av ett dylikt skeende, allteftersom
det äger rum inom en människa som är öppen
för den gudomliga nåden eller inom en som
är sluten för den. Sarah är öppen — man kan
väl säga att hon redan är i nåden — och inom
henne verkar Gud direkt och positivt, utan att
hon till en början själv märker det. Men när
hans befallning når henne kan hon inte bjuda
motstånd, helt enkelt därför att hon aldrig har
bjudit motstånd mot honom förr, när hon
utan att veta det mött honom i andra
människor och skeenden. — Bendrix däremot är
sluten : hans inställning till sina medmänniskor är
hård och egoistisk; hans enda port ut ur sig
själv är lidelsen för Sarah. Det är också genom
den Gud går in, men kanske kan man säga att
han låtit Djävulen komma in först. Och denne
arbetar på sitt sätt för att skilja de båda
äls
kande åt: Bendrix lider kärlekshatets alla kval,
ofrånkomliga därför att han å ena sidan är
egoist, å andra sidan lever i ett
kärleksförhållande där all trygghet är utesluten.
Ett är gemensamt för båda de älskande:
lidandet, utan vilket inget Guds verk kan ske
i en människa. Men även målet är gemensamt;
Sarah når det mycket snart, men också
Bendrix närmar sig det, fast på omvägar. Först
upptäcker han på något sätt ofrivilligt och
intuitivt, med försprång framför sin egen logiska
övertygelse, att Gud är identisk med kärleken
— med all verklig kärlek — och Dj ävulen med
hatet: ”Jag kan tänka mig, att om det fanns
en Gud som älskade, så skulle Djävulen drivas
att förstöra även det svagaste och mest
bristfälliga försök att efterlikna denna kärlek. Skulle
han inte vara rädd för att vanan att älska
skulle kunna växa, och skulle han inte försöka
lura oss alla att bli förrädare, att hjälpa honom
att förkväva kärleken?” Så blir tanken allt
mera medveten, och den kamp han för mot
kärleken blir en direkt kamp mot Gud. Man får
bevittna hur han allt oftare besegras av
kärleken i Sarahs gestalt, och hur han slutligen
utmattad ger upp försöket att förneka Guds
existens, vilken tvingar sig på honom. Men
han stegrar sig i en sista revolt och vägrar att
älska denne Gud som tagit Sarah ifrån honom.
Han proklamerar i stället sitt hat och säger till
Sarah: ”Hatade jag dig inte på samma gång
som jag älskade dig?” Han ser inte själv att
han därmed har öppnat dörren för kärleken,
ty satsen är lätt att vända på: Älskade jag dig
inte på samma gång som jag hatade dig? Om
Greene sin goda vana trogen inte talar om för
läsaren ”hur det går” med huvudpersonens
själ, så kan man här tydligare än eljest se
linjens fortsättning: det är ganska säkert att tron
på Gud inte ens hos Bendrix länge kan existera
utan kärleken till Gud.
Man har ett intryck av att Greene med denna
roman kastat loss från försiktighetens strand
och vågar vad han förut inte vågat. Inte bara
i fråga om kärleksskildringen, som är
samtidigt realistisk och full av poesi, utan även
vad det religiösa angår: härvidlag skiljer sig
”Slutet på historien” i hög grad från hans
tidigare böcker, där tron förnams mera som en
underström, eller utgjorde det självklara
blodomloppet. Här ger han för första gången en i
all sin knapphet fullständig skildring av
människans väg till Gud. Även om man får akta
sig för att dra för långtgående slutsatser
angående förloppet av Greenes egen konversion,
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
