Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Rosendahl: Klyftan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLYFTAN
brytningen mellan detta hans heta och djupa
behov och det gosseaktiga fromleriet under
modersögat, som redan i tjuguårsåldern gett
honom hans egendomliga gubbpanna. Nu var
han snart trettio.
I distinkta stunder hade han sagt sig, att allt
var eländiga dumheter. Att det bara var att
sparka upp grinden till den bur han i själva
verket tillverkat åt sig egenhändigt. Det var
fler som var korta i rocken än han. Det hade
funnits slika där stora män, som inte hållit
mer än en och en halv meter i strumplästen.
Napoleon och Engelbrekt. De hade varit
bytingar till kroppen, de liksom han. Ändå hade
de inte fruktat Djävulen själv. Än mindre
människorna och tillvaron i dess vardagliga
helhet. Men det hjälpte inte. Han satt, där han
satt. Det hade bildats en klyfta mellan honom
och livet — en klyfta, som han inte vågat ta
språnget över. Så fort han på allvar — och
inte i sjukt drömmeri — menade närma sig
svalget, fick han domningskänslor, svindel av
skräck. Och i den delen av hans väsen, som
vätte mot modern, mot tanken på modern, steg
en hatfylld blygsel. Han förmådde inget annat
än att fortsätta med att se sansad och hövligt
from ut. Att vara änkans tystlåtet kärleksfulle
son, den där inte satte stort pris på ungdomars
vanliga dumheter.
Han uppfattade väckarklockans tickande
från fönsterposten. Ljudet och visarnas
mörk-smala tecken drog honom liksom upp ur en
sugande luftgrop, han hållit på att bli borta
i. Han stoppade undan fotot av henne, som
var på resa hitåt. Henne som han noga taget
inget mer visste om, än att hon hette Emma
Krans och var två år äldre än han själv. Svepte
kaffekoppen och steg upp. Dags ge sig av nu.
Gammelmärren höll just ingen hög hastighet
över bergen. Hon var alltjämt tagen efter
kvarkan i vårvintras, och hon hade av födsel en
liknöjd själ. Hon var en varelse åtminstone
tillsynes helt utan dolda lidelser. Det gick inte
att övertyga henne om fördelen av att skynda
fort, när man skulle nånstans.
Byn bakom och nedanför nu. Kärrhjulen
välvde mellan stenarna allra högst uppe på
åsen. Om en stund skulle han passera ett
ödehemman, från vars täkter man i så pass klar
sikt som i dag anade landsvägens slinga
söderut i dalen och gårdsklungorna vid
Varg-sätrasjön. Han tog upp farsklockan ur västen,
kontrollerade tiden. Ingen fara på taket. Nog
var man framme ett, alltid.
Han hade hängt sin trenchcoat över
kuskbocken bredvid sig. Han satt i nypressad brun
och tunnrandig kostym. Mellan västen och
kavajen hade han en vackert stickad olle med ett
sportigt mönster av hjortfigurer. Både den och
trenchcoaten hade vållat honom vissa
anfäktel-ser, då han för en vecka sen var nere och
ekiperade sig. Man var inte så gömd i såna
plagg. Åtminstone inte hemma i byn.
På huvudet hade han grön jägarhatt med
snodd om kullen. En fjäder hade han till och
med stuckit dit. Men ingen prålig. Bara en
brunvattrad dunig sak från en orrhöna. Han
var en smula skytt: plockade fågel ur de
vidsträckta finnbygdsskogarna de år det fanns
någon. Nerom hatten vistades ansiktet med
något hängiga — franskbrödslika — kinder,
nästan läpplös mun (mun med bortfromlade,
borthungrade läppar) vek haka och ögon som
ett par små gråfrusna bär.
Blomman? Den skära dalian? Den hade han
tills vidare i innerfickan, jämte plånboken.
Det hade släppt efter avsevärt. Det där
svindlande och ovissa. Landskapets bronslika
stillhet med rökig blånad över fjärrbergen gav
en illusion av, att allt var som vanligt i hans
tillvaro. Att han var på en ordinär butiks- eller
kvarnresa som tusen gånger förr. Märrens
grå-skäckiga rygg och magra, senspända länder
underströk den illusionen. Det var bara
hjärnan, som noterade resans ändamål på ett
mekaniskt sätt, som inte fick kontakt med de
levande djupen inom honom. Han slapp svettas
av oro nu en stund. Slapp förnimma mötet
där nere vid busshållplatsen som en sig gradvis
närmande förödandets linje. En egg, som kom
glidande för att i en tunn och gråskymlig
657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
