Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Sven Rosendahl: Klyftan. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ROSENDAHL
bitning skära tvärsigenom honom. Ha honom
att stupa definitivt på ensamhetens
finnbygds-stig.
Men på ett fjärran och liknöjt sätt malde
dock ödet inom honom. Det hade något av
landskapets avståndston över sig. Ungefär som
brukligt var, då han kurade på kuskbocken
under drönande långfärder. Ibland kom en
förnimmelselinje fallande tätt inpå — nära att
väcka, att slita upp den lent skiljande hinnan.
Han smackade på märren, vars kranie nickade
liksom neråt mot en osynlig stupstock. Hon
svarade genom att låta län dvecken djupna en
nyans. Någon piska ägde han inte. Kniven
hade varit ett gängse övertalningsmedel i
bygderna. Men aldrig piskan.
Ödet. Någonstans fanns modern.
Någonstans i fjärrklarheten djupast inom honom
kanske också ett fragment av en hårfint
tecknad sanning. Om henne. Om honom. Om
spelet dem emellan under den blankputsade
yta, som skall vara öm mor, välartad son.
Kanske en reva av just detta: hur hon innerst
gav upp om honom på ett tidigt stadium; sen
fejade sonochmorsytan söndagsblank och
tiggde in den värdeomvandlande religionen i
djupens fållor. Hans egen ynglingadarrande
skärpa för det outtalades domar; sj älvkänslans
fantastiska öronnerv hos den som inte
utvecklas enligt samma lagar som andra. Ödet. Men
i huvudsak avlägset... Här på åsens rygg...
Med viddens blånad ner och ut mot en
hori-sontring av finnmark och oändlighet...
Det var som om själva ljuset över landskapet
växlade karaktär nu, sen han kommit ner ur
bergen. Det miste sin svalka, sin likgiltighet.
Allt trängde nära, fick ett mystiskt spejande
liv. Allt hade uppmärksamheten riktad mot
honom, som satt där och vaknade uppe på
kuskbocken. Skogen stod på ömse sidor de
bångande vagnshjulen och var en kärrlänt,
svart granskog att fly in i som en
samhälls-vådlig med skräcken brinnande i bröstet.
Där: en slinga av landsvägen mellan de
glesnande stammarna. Där: gaveln på
koope
rativa. Ett fönster i övre våningen, mörkt som
hinnan över ett kärr, men seende, samlande
på händelser, pejlande efter fördolda
sammanhang. Bygden!
Han vek av ett stycke in på en vinterväg,
där vagnen hotade vältas bland tuvor och sten.
Hoppade ner från kuskbocken, gav märren en
hötapp att förlusta sig med och sneddade neråt
kooperativa och busshållplatsen. Han tittade
på klockan: ännu styvt tjugu minuter kvar.
Han tog upp blomman, pillrade försiktigt
på den för att få kronbladen att rätas och se
fräscha ut. Han lyssnade likt ett villebråd,
som hör de första skallen från hundarna.
Genom den höstliga stillheten — med dess
bitterdrömska smak av tranbär och frost — trängde
röster bortifrån vägskälet. Han fäste
blomman i kavaj uppslaget. Så tog han bort den
igen, stoppade den tillbaka i fickan. Han strök
sig över franskbrödskinderna. Spottade. Men
hade nästan ingen saliv kvar i munnen.
Så stod han och hängde invid bensinmacken
utanför kooperativa. Där hängde också något
halvdussin andra karlar, som kommit sig loss
från arbetet ett tag och starrbligade bortåt den
krök av landsvägen, där bussen skulle rulla
fram med sin lilla fläkt av händelse, av att
något dock dagligen inträffade. Han hörde, att
en och annan kastade ett ord till honom; och
han rörde läpparna och lyckades prestera små
svar.
Han höll handen i fickan, höll den om den
skära dalian. Det var, som om blomman där
inne sög all bloden ur honom. Den gjorde
honom svag och matt, så han hade fullt arbete
med att hålla sig upprätt på benen. Han liksom
svävade — svävade rakt genom
korrespondenstidens overklighet och svindellek. Och han
kom ut på andra sidan och stod likt en
dödsdömd vid randen av en klyfta, som för varje
ögonblick blev bredare och mer ohjälplig att
våga ett språng över. Med en kuslig klarsyn
såg han mitt i yrseln avståndet mellan det som
var han själv och den sorglösa tonen,
kraft-karlslaterna i breven. Han var ingen
Spritås-Johan. Han var något helt annat. Han var
658
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
